STARTSIDA

SEPT 2010

I DUNKLET  MOT LJUSET

 

Misten kan ligga tät över Misterhultsbygden och i dimman är det svårt att se, men när den lättar vidgas synfältet och det som i det föregående var dunkelt börjar synliggöras.

Paulus skriver i 1 Kor. 13:12: ”Nu ser vi på ett dunkelt sätt såsom i en spegel, men då ska vi se ansikte mot ansikte, nu är min kunskap ett styckeverk, men då ska jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.” Speglarna på den tiden var av blank putsad metall, guld, silver eller brons. De måste ständigt putsas för att kunna återge en acceptabel bild, men spegelbilden blev aldrig klar och även om staden Korint var berömd för sina kvalitetsspeglar så hjälpte det inte. Någon absolut spegelbild kunde de inte leverera. Skuggan eller bilden är inte något i sig själv. Den är bara en ofullständig reflex av det fullkomliga.

Så är det också med våra liv, Vi längtar efter fullkomlighet, men det vi möter är ofullkomlighet i betydelsen av den blandning vi utsätts för. Livet är inte bara gott och inte bara ont, utan ett både ock.

Det finns i oss och utanför oss, men i detta ofullkomliga som vi alla är i har vi ett löfte av honom som är vår ledfyr i dimman och det är: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut…, dvs. han är med oss här och nu i det ofullkomliga till den dag då dimman har lättat, och vi står ansikte mot ansikte med det fullkomliga. I kyrkan har vi den absoluta spegelbilden. Tänk att få vila i något som inte är beroende av mig själv.

Det fullkomliga är ljus och liv! Jesus säger: ”Jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus!” I en sång sjunger vi: ”Herren är det ljus som möter oss i mörkret för att vi ska se vår möjlighet!

Vi är av ljus, skapade till Guds avbild. Vi har ljuset i oss, ljusets möjligheter. Ljuset är tillgängligt för oss. Trots dunklet är ingen av oss utanför den möjligheten. Det går inte att vara utanför något som vi är i. Detta är ett faktum som är trots mörkret/dunklet. Jag och du är i ljusets möjlighet. Vi är lika i det avseendet oavsett hur vi har det och var vi är och oavsett tid och rum!

Denna ljusets jämlikhet som har att göra med att vi är skapade till Guds avbild är också grunden till det oförstörbara liv som når oss genom vår Herres Jesu Kristi

händer som utsträckta vill omfamna och omsluta oss till liv!

Livet som ser så olika ut för oss. Skiftande miljöer skapar olika förutsättningar, ävenså olika tider. Somliga av oss föds in i välmående och lugna miljöer, många fler i bistra och fientliga. Dessutom alla ohanterbara katastrofer. Det finns ont och det är lätt att känna vilsenhet och uppgivenhet. Svaren uteblir helt enkelt, men Herren är trots allt det ljus som möter oss i mörkret för att vi ska se vår möjlighet.

Möjligheten uteblir aldrig, eftersom den är och mitt hjärta slår evighetens slag eftersom han redan är här. Herren upplyser och belyser och vägen mot ljuset är en väg i ljus, trots allt, ty vår Herre Jesus Kristus är det absoluta, vår spegel och vårt liv!

Det är detta vi ska vara tillsammans i, erbjuda och visa på nu när vi på nytt startar upp våra verksamheter höstterminen 2010.

 

Kh. Agne Bergmark

 

 

JUNI 2010

DEN GRÖNA ÄNGEN

Efter en lång vinter med en efterföljande minimal vår är det äntligen sommar. Den gröna färgen får oss att dra en suck av lättnad. Det blev grönt i år också! Dessutom naturens övriga färger i all sin praktfullhet tillsammans med livet i alla dess former. Det är inte illa och det bästa av allt är att skapelsen i sin skönhet är till för var och en av oss och även om vi då och då uppför oss illa mot denna skönhet så visar den ständigt på nytt och på nytt sin försonande prakt. Den drar sig inte undan mig, lämnar mig inte. Trots allt får jag vara med. Den gröna ängen är min. Jag har en plats, oavsett vem jag är, vad jag tänker, vad jag gör eller inte gör.

”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.”…(Psalt.23)

Underbara ord i en hektisk tid. Kraven tynger oss, både våra egna och andras. Det är så mycket som ska klaras av. Sekunderna ska betas av, därefter minuterna osv. till dess inget avbetande längre behövs. Det är skola, utbildning, yrke, karriär och i allt detta mångfacetterade sociala krav. Vi lever utan tvekan i en smältdegel med höga krav och vi kan lugnt medge att en och annan av oss inte orkar och när vi inte hänger med är vi inget värda, eftersom det i egentlig mening inte finns någon plats utanför kraven.

I allt detta är det underbart att veta, hur det än ser ut, den gröna ängen är min. Det kan jag lita på. Gud ler i det gröna. Gud som i Jesus Kristus dog och uppstod för mig. Denna eviga kärlek som gör att jag delar den gröna ängen med alla, både de formstarka och formsvaga. Ingen av oss är undantagen. Det finns en beredd boning för var och en av oss på den gröna ängen och nyckeln, det är ett ja tack!

Kyrkoherde: Agne Bergmark

 

Tänk vad tiden går! Jag som Kyrkoherde har nu ”avverkat” en mandatperiod på 4 år här i Misterhult och dessutom påbörjat en ny tillsammans med ett nyvalt Fullmäktige och ett tillika nyvalt Kyrkoråd. Den utvecklingen kunde jag inte föreställa mig när jag under den förförra mandatperioden lämnade mitt liv som vildmarkspräst i Borgafjällsregionen, södra Lappland! Då trodde jag att det handlade om en ”exotisk” utflykt av mera tillfällig art, men Vår Herres vägar är, som de många gånger sades förr, outgrundliga och jag är fortfarande här tillsammans med er och nu ska vi på nytt igen bereda och fullgöra den uppgift som är vårt ansvar som Kristen Församling, nämligen Vittna om den uppståndne! Det var det tema som böneveckan för kristen enhet hade i början av detta år och detta tema tycker jag är ett underbart anslag i markeringen av att nu kör vi igång igen i en ny mandatperiod tillsammans med den uppståndne Kristus som säger till oss: ”Som Fadern har sänt mig, sänder jag Er” (Joh. 20:21 b). Jag hoppas att dessa ord ska styra och utveckla oss, dvs. vara vägledande i allt det vi gör och jag tycker att det känns oändligt stort att få vara medräknad i detta sammanhang och att vi alla faktiskt har något att bidra med i detta arbete för LIVET utifrån detta faktum att ”som din dag så ska din kraft ock vara, detta löfte gav han mig”, m.a.o. GUD kommer inte att kräva mer av oss än han ger kraft till.Alla är vi med, från den yngste till den äldste, den svage likaväl som den starke, de fåordiga och de storordiga, de vid sidan om och de jagande efter ständig uppmärksamhet. Det är ganska märkligt, men det är stort och en beredd boning finns för var och en av oss! Vi känner till det och vi vet vad vi ska göra! Naturligtvis innebär olika tider och olika rum skilda förutsättningar för uppgiftens genomförande, men uppgiften är alltid densamme, förutsättningarna skiftar men Kristus är densamme, så låt oss vara i denna nya mandatperiod med tillförsikt och hopp, stödjandes och bärandes varandra i vår uppgift tillsammans med den som lovat vara med oss alla dagar till tidens slut!

Kyrkoherde: Agne Bergmark

Vad får du för kyrkoavgiften?

 För 2010 är avgiftssatsen för Misterhults Pastorat exkl. begravningsavgift 1,28 kr,

dvs. för 1,28 kr per 100 – lapp får du:

1)      Rikt utbud av Gudstjänster. Alltid varje söndag över hela året T.ex. Högmässor, Familjemässor, Temamässor, Friluftsgudstjänster, Temagudstjänster och Musikandakter/konserter.

2)      Rika tillfällen till sång- och musikupplevelser i kyrkan.

3)      En omfattande körverksamhet för barn, ungdomar och vuxna.

4)      En omfattande verksamhet för barn, ungdomar och familjer.

5)      Syföreningsverksamhet i både Figeholm och Misterhult.

6)      Rätt till dop, vigsel och begravningsgudstjänst.

7)       Genom det diakonala arbetet möjlighet till omsorg av olika slag genom hembesök, dagledigträff och andakter på våra äldreboenden.

8)      Att våra två kyrkor med tillhörande församlingshem hålls i gott skick.

************************************

Får Gud plats?

 

I Jesajas 40 kapitel kan vi bl.a. läsa: ”En röst ropar: Bana väg för Herren genom öknen, gör en jämn väg i ödemarken för vår GUD.”

Livet är stressigt. Vardagen är för de flesta av oss en kamp för att hinna med. Kampen kan se olika ut. För den anställde t.o.m. i vår himmelska oas här på jorden – kyrkan – är tempot högt. Det gäller att vara kostnadseffektiv i tider av ökade kostnader och minskade intäkter, dvs. att inte äventyra kvalitet och verksamheter. Allt ska vara som det alltid har varit även om tillgången av resurser talar ett annat språk! För den sjuke, den arbetslöse är kampen också stressintensiv även om den är av annat slag. En kamp för att komma tillbaka, bli medräknad, få plats, bli synlig. Och i allt detta våra olika åldersrum där barn, ungdomar, barnfamiljer, medelålders, äldre och pensionärer med sina speciella rumskoder på olika sätt i gemenskap och ensamhet kämpar för att hänga med.

Det är adventstid igen och tempot skruvas upp ytterligare ett par snäpp. Snart är det Jul. Det är trångt på stans gator. Julklappar ska köpas mellan julbord och glöggsittningar. Det pysslas på skolor och i föreningar. Luciatåg ska övas. Det finns hur mycket som helst som ska göras. Vi ska också hinna med våra egna hem, fixa julen så att den blir som den alltid har varit. Vi ska också hinna med oss själva, bli fina inför varandra. Vi kämpar in i det sista för att det ska bli så bra som möjligt, för att Julen ska bli Jul och ingenting annat.

För de flesta av oss är detta en mycket tuff tid, en tid som handlar om att vi ska bli medräknade, att vi ska kunna åstadkomma något fint för de våra, att vi ska få umgås och ha trevligt och då är det inte lätt att se det lilla barnet som bjuder frid över jorden, dvs. bereda plats för

GUD i vårt rum, se till att det blir en stol ledig för honom vid vårt bord.

Det var inte lätt att få rum den där gången i Betlehem. Det är inte så mycket lättare idag, men trots alla svårigheter och vår oförmåga att ge plats så har inte änglasången tystnat och Jesus väntar tålmodigt att få bli insläppt!

Vi i kyrkan har ett ansvar att vara bärare och förvaltare av Guds hemligheter. Vi ska bana väg för Herren. Hjälpa varandra till att synliggöra barnet, bereda plats för GUD i våra almanackor. Öva oss i detta att ge GUD tid, avsätta tid för GUD.

Ett nytt kyrkoår börjar och snart även en ny mandatperiod i vår kyrka. Låt oss tillsammans se till att GUD får plats i våra almanackor till frälsning och liv för var och en av oss!

Kh. Agne Bergmark

HÖSTENS TID.

”Lär mig du skog att vissna glad en gång som höstens gula blad, en bättre vår snart blommar, då härligt grönt mitt träd skall stå och sina djupa rötter slå i evighetens sommar.” (Sv. Ps. 304:1).

I vissnandet är mognaden och i mognaden är vissnandet och i mognadens vissnande är färgerna skarpa och klara belysta av evighetens sol. I denna erfarenhet och därmed insikt är det som vi har våra liv.

 

Det är höst igen och vi är igång med våra verksamheter. Den gula bladmattan sjuder av liv. Den levererar ingenting utifrån marknadsmässiga behov, utan vill enbart glädje för livets skull, för ditt livs skull. Våra verksamheter är till för dig. Du är välkommen! Det finns plats för dig på den gula bladmattan. Ta kontakt med oss och våra verksamhetsledare!

Denna höst handlar också om val i vår Svenska kyrka. Vi ska tillsammans välja personer till förtroendeuppdrag i kyrkan.

Vår önskan är att så många som möjligt ska delta i valet för att därigenom visa sitt engagemang till ett brett representantskap för kyrkans medlemmar. Det är viktigt!

Apropå val så menar många att vi idag är ställda inför ständiga val. Informationsflödet är så mäktigt, rösterna så många att vi tvingas till ständiga val, reviderade val osv. Kunskaperna och förmågan att välja har ökat sägs det. Jag är inte alls säker på det. Vi har alla en erfarenhetsryggsäck och om vi inte känner till vad vi har i den, så är det kanske ryggsäcken som väljer och inte vi. Det är lätt att lura sig själv oberoende av tider. Det är inte lätt för oss människor att lita på oss själva och på andra och det är inte självklart enkelt att veta vad livet går ut på! På den gula bladmattan, i kyrkan, finns det dock en erfarenhet, som berättar för oss att Gud i Jesus Kristus valde livet för vår skull genom sin död och uppståndelse. Det valet behöver vi inte göra. Gud har i Jesus Kristus valt oss till liv (Joh. 3:16). Gud har en gång för alla representativt möjliggjort det eviga livet för alla människor.I detta är en glädje, ”då allting annat sviker och bedrar, du ende trogne tröstare bliv kvar”. Valet är redan gjort och genom vårt dop är vi i detta. Vi behöver inte lita på oss själva och på andra. Det vi behöver göra är att säga: Ja tack till vår Herre och GUD som redan berett en plats för oss, helt enkelt för att han vill att vi ska vara där han är! Det kan vi lita på. Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. Jesus har valt oss. Därför vågar vi vara glada i höstens skarpa färger!!

 

SOMMAREN ÄR LIVETS NAV
För många år sedan deltog jag i en tävling arrangerad av Dagens Nyheter. Det gällde att beskriva sommaren i fyra ord. Självklart tänkte jag – sommaren är livets nav – och  juryn ”köpte” det utan att blinka! Ja, visst är det så: Sommaren är livets nav!

”Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk. Dag talar till dag därom och natt undervisar natt” (Ur psalt. 19).

Det är sommar igen. Det är dags för den efterlängtade semestern, för vilan, för möjligheterna till det annorlunda, det som förändrar det vardagliga! Trots denna vår längtan efter det annorlunda, blir ofta vår längtan en längtan tillbaka till det vanliga, till vårt ursprung, till det trygga fundamentet. Sommaren är också återvändardagar och många av oss söker sig hemåt, till byn, till samhället/staden, där allt en gång började och mitt i allt detta får vi vara i kyrkan, det centrum som knyter samman våra rottrådar. Dopet, konfirmationen, vigseln och begravningen. ”Allt fick sin vigning i kyrkans famn”. Vi samlas i gemenskap kring det som är vårt. Det som  

har format och burit oss och vi utvecklas i förståelsen över det som varit. Våra rötter för oss samman, tvinnar oss tillsammans in mot rotklumpens centrum, det yttersta, GUD själv.

Sommaren är kanske den årstid som bäst förkunnar Guds ära och majestät för oss, det ljusa, det gröna, växandet och inte minst själva essensen, livet självt! Skapelsen visar oss sitt allra skönaste ansikte. Låt oss vila i detta sköna som finns förutom oss, låt oss känna rötterna och inte minst tillåta oss att bekänna vår delaktighet i den verkliga roten som förbinder oss med vårt ursprung, GUD, och som ger oss kraft att här och nu försköna skapelsen ytterligare i glädje, musik och gemenskap och som också ger oss kraft och mod till det annorlunda. Jag hoppas att årets sommar för er alla ska präglas av glädjens stillhet och trygghet. Trots finansiell oro och den otrygghet som det kan innebära för oss som enskilda individer får vi lita på att vi genom dopet hör ihop med Jesus, att vi så att säga är intvinnade i det han har gjort för oss! Det är evigt! Må Guds rika välsignelse vara med er alla och lycka till i sommarens glädje!

 

ROPA IN LIVET!

Ensamhet, ordet skrämmer. Jag vill inte vara ensam, åtminstone inte i betydelsen vid sidan om, den där oönskade och av omständigheter framtvingade ensamheten. Ensamhet, ordet lockar- jag har ett behov av ensamhet, den där ensamheten som ger mig tid och rum för reflexion.Jesus gick själv upp på berget för att i ensamhet komma i närkontakt med GUD. Vi behöver också den sortens ensamhet för att komma i närkontakt med GUD. GUD är annorlunda och det kan innebära att vi måste bryta mönster, tänka annorlunda för att Guds möjlighet med mig ska bli möjlig.

Den där gången när Petrus befann sig ombord på sin fiskebåt med sina kamrater och det blev ett våldsamt oväder, då blev Petrus rädd när han insåg att stormen hotade hans eget liv.

Hur är det när det blåser omkring oss, om den sociala stormvinden, gruppvinden blåser i riktning bort ifrån GUD, blåser vi då med? Ja, utan tvekan, det är den naturliga reaktionen. Vi blir rädda. Vi vill inte komma vid sidan om. Vi vill inte bli utsatta

Orkar vi stå emot, har vi den styrkan när kraften i vindbyarna är mera än orkan och

 

har vi rätt att göra det. Ja, det tror jag och det är här vi ska bejaka vårt behov av ensamhet för att lära känna GUD och hans makt genom Jesus Kristus.

Vi kan se våra liv som en resa över ett hav, ibland stormar det, ibland är det stilla, men vi är hela tiden på väg. Vi är var och en på resa i vår egen lilla båt från födelse till död. Vi är ensamma och ändock inte. Vi är många på resan, men vi har varsin lilla båt. I det avseendet är vi helt ensamma, men själva resan, den som går genom stilla vatten och ibland genom stormar som är så häftiga att vi inte orkar med, den är gemensam. I det avseendet sitter vi i samma båt!

 

Men vem håller i rodret? Är det GUD genom Jesus Kristus, är det jag själv eller någonting annat? Eller kan det vara så att jag flyter omkring utan styrsel? So what, kanske någon säger.  Det spelar väl ingen roll hur det är. Det är väl upp till var och en att tro och tänka som han/hon själv vill. Självklart, men frågan blir inte mindre viktig för det. Det är säkert mycket svårt att hela livet springa ifrån livets stora fråga, meningen…

 

 

GUD ÄR NÄRMARE ÄN VI TROR…

När vi under advents-, jul-, och trettondedagstiden lyser upp våra hem med ljus av skiftande slag så handlar det naturligtvis om att vi med ljus och värme vill ”skapa” en stämning av harmoni och frid där vi själva i gemenskap med våra närmaste ska kunna vara till ömsesidig glädje. Självklart tycker vi om ljus och värme och vi vill gärna ge och ta emot av den varan. Därför kan man också säga att det hos oss måste finnas en förmåga att bli brinnande av ljus och därmed också fridsbärare, förlängare, av det lilla barnets kärlek till oss som i sig själv är ett löfte: Jag ska växa upp och gå i döden för din skull. Jag ska besegra dödens makt och vinna evigt liv åt dig. Det lilla barnet, Guds enfödde son, Jesus Kristus, vår frälsare! Han som i kärlek valde att bli en av oss! Gud är närmare än vi tror! Stjärnan lyser klart!

När ungraren Imre Kertez 2002 fick ta emot sitt nobelpris i litteratur avslutade han sitt korta tacktal med ordet kärlek. Han menade att det var kärlek som höll honom vid liv. Han hade, hur konstigt det än låter, sett ljusen brinna även i Auswitch helvetesmörker.  Medfången som kanske räddade hans liv genom att ge bort sin brödranson till honom och liksom stjärntydarna i stjärnan såg och leddes av ljuset är jag tämligen säker på att Imre i sin medfånges handlande

enbart såg och därmed leddes av ljus. Dessutom blev Imre i sitt tacktal, tänd av ljuset i mörkret, omedvetet eller medvetet, till ett brinnande ljus av hopp för en hel värld.

Gud är närmare än vi tror och GUD möter oss på olika plan med sitt ljus. Guds härlighet i Kristus blir uppenbar för oss på olika sätt!

Otaliga är de människor som genom ord och handlingar håller våra ljus brinnande. De som hjälper oss att ta fram våra förmågor och de som aldrig upphör att tro på våra möjligheter att vara fridsbärare och det handlar inte enbart om människor som hamnat på historiens blad. Nej , det handlar om jag och du, alla vi vanliga obemärkta som har förmågan där vi går och står att vara fridsbärare och jag är säker på att vi alla har upplevt att Gud är närmare än vi tror. Den hjälpande handen, det uppmuntrande ordet, ögonen… Gud är verkligen närmare än vi tror. Barnet som vi i kyrkan under advents, Jul och trettondedagstid på ett särskilt sätt hyllar, det barnet vill verkligen vara med oss. Därför ska vi se till att barnet får plats i våra liv så, att vår ljusstyrka inte sinar.

Kh Agne Bergmark

 

iMisterhult kyrka en ljusbestänkt katedral!

Kyrkan återöppnades genom invigning och högmässa den 18 maj på Heliga trefaldighets dag. Ljuset strömmade genom korfönstren som nu återigen är fyra till antalet och med nytt fräscht vitt på väggarna i kyrkorummet blev hela den magnifika salen ljusbestänkt. Drygt 300 personer kunde se och vara i detta ljus. Ljuset som är en förutsättning för livet

Misterhult Pastorat känner stolthet, glädje och tacksamhet över förmånen att få förvalta en kyrka av detta slag i kontunitet med det som varit, är och ska komma. Vi känner samhörighet med alla dem som i slit och tillit byggt, smyckat och underhållit våra kyrkor, alltifrån riddaren Bengt Skalles kyrka vid Tjustbjörn i en för oss avlägsen medeltid till denna vår kyrka av idag som uppfördes 1777 – 1780 och nu är vi här i tacksamhet och ödmjukhet, i detta fräscha ljusa och vill verka i ljuset, av ljuset och med ljuset.

Jesus säger: ”Jag är världens ljus.” Jesus säger också: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” Ljuset och livet är!

 I kyrkorummet, i den smyckade salen, i huset som GUD gjort i ordning för oss, är livet och ljuset. Det kände vi på ett speciellt sätt den 18 maj i den ”nya” ljusbestänkta salen. Vi förstod att detta rum är något utöver det vanliga. Naturligtvis har vi som församling ett ansvar vad gäller vårdandet och bevarandet av själva byggnaden och i detta sammanhang också att värna det kulturhistoriska, men det handlar också om Guds hus. Det handlar om en speciell byggnad, med ett speciellt rum. En plats som skiljer sig från andra, en avskild plats. En helig plats. Ett rum där GUD är. Där livet och ljuset är det normala. Där vi i Ordet och Sakramenten, Bönerna och Sångerna på ett alldeles speciellt sätt kan vara tillsammans med Vår Herre Jesus Kristus.Guds Hus och dess funktionsduglighet är vårt yttersta ansvar. Det kändes fint att den 18 maj 2008 tillsammans med drygt 300 församlingsbor få manifestera detta faktum.

Agne Bergmark  Kh.

 

Dra i handbromsen!

Påsken kommer tidigt i år och därmed också fastan. Någon gång i början av 90-talet kunde man läsa i DN om en ung man vid namn Ladislaus Horatius. Han satt på snabbtåget mellan Stockholm och Göteborg. Till synes helt utan anledning reste han sig och drog i nödbromsen. Detta väckte naturligtvis både ilska och uppmärksamhet och i det efterföljande ”tumultet” delade Horatius ut ett A4-ark med rubriken Operation sköldpadda. Horatius ville med denna handling få uppmärksamhet för sina tankar. Broms betyder för honom eftertanke, att stanna upp och reflektera. Man bromsar för att undvika kollisioner. Man bromsar för att inte missa avtagsvägen eller helt enkelt för att hålla sig på vägen.

Vi förstår vad han menar och det är mycket i vår tid som indikerar ett helt annat sätt att leva, ett mera långsamt förhållningssätt till livet, ett mera genomreflekterat existensbetingat levnadssätt.

I kyrkoåret är fastan en period när vi bör dra i handbromsen för att stanna till och reflektera. Vart är jag på väg? Var står jag? Vem tillhör jag?När Jesus med sina lärjungar är på väg mot Jerusalem för att fira den där avgörande Påsken är det oro i luften.

Lärjungarna är ångestfyllda, oroliga för vad som ska hända. De vill inte mista en vän. De vet att Jesus är annorlunda. Det är annorlunda med Jesus, men de har också förstått att det finns krafter som inte accepterar detta annorlundaskap. Jag vet inte hur de tänkte, just då, där på vägen. Jesus talade om att nu kommer det avgörande slaget mellan kärleken och ondskan att stå, nu är det korset och lidandet. Jakob och Johannes började tala om hedersplatser och de gjorde det på ett sådant sätt att de övriga blev avundsjuka. I skuggan av korset var lärjungarna avundsjuka och maktsugna. Om detta kan

vi läsa i Markus 10: 32 – 45. Människan i ett koncentrat.

Vi lägger ned mycket energi och kraft för att nå den översta plattformen. Att få avancera, att själv få bli maktcentrum och skulle det inte gå så, är det åtminstone bra att få sitta till höger eller vänster om själva maktcentrum, dvs. vara så nära som möjligt.  Det är världens väg, det måste vi erkänna. Därför är det så viktigt att dra i nödbromsen, stanna till och fråga. Vem är jag och vart är jag på väg? Det behöver vi för att kunna se motbilden som är vår Herre Jesus Kristus. Och ORDET talar och det gör det utan kommentar. Han säger till sina lärjungar, dvs. till oss, till kyrkan: ”Så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav”. Vart är jag på väg? Det är fastans rannsakefråga och i denna eftertanke ska jag veta att Guds kärleks väg är radikalt annorlunda, den är helt utgivande och därför omsluter den också dig och mig oavsett hurudana vi än är. Därför måste vi dra i nödbromsen, för att farten ska ta slut. Vi behöver ju se det här! Gud finns och Gud i vår Herre Jesus Kristus är suverän. Alltid redo att lyfta oss, att förlåta oss! Människosonen har inte kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. Amen.

December 2007

JESUS ÄR MITT IBLAND OSS.

Jesus kom hem till Nasaret och som vanligt gick han till synagogan på sabbaten. Där får han boken, öppnar den och finner orden på en gång. Orden om glädjebudskap till de fattiga, befrielse för de fångna, syn för de blinda, frihet för de förtryckta och ett nådens år från Herren. Sedan rullar han ihop boken , sätter sig och säger: ”Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig”. Mäktiga ord som fick gudstjänstdeltagarna att i förundran hylla honom, tagna som de blev av hans självklarhet, samtidigt som protesten smygande kom in: ”Är det inte Josefs son” Hur kan han? Det vi hört om din storhet i Kafarnaum, fungerar det också här, här hemma?  I den, ska vi säga, tveksamheten lever vi fortfarande. Jesus har öppnat sitt rike för oss, talat om för oss vad det innehåller och vi har jublande glada tagit det till oss, men samtidigt verkar det som om vi blir tveksamma i det vanliga, i det hemnära.  Det känns skönt och fint när vi är samlade i kyrkan och får sjunga de gamla kära psalmerna, tända våra ljus och be våra böner, inte minst nu när vi på nytt är inne i advents- och juletiden! Det värmer och stärker, men tar vi det med oss in i vår vardag, in i alla våra måsten och krav, i våra skolor, arbeten och familjer, in i våra livssituationer som de verkligen ser ut.

Det är tveksamt, men i tveksamheten som är vår karga verklighet är också vårt hopp. Det är så mycket som vi inte klarar av, svält, krig, obegripliga dödsskjutningar, orättfärdiga system, vår delaktighet i miljöförstörelsen och inte minst våra egna individuella problem i vår egen omedelbara vardag men samtidigt innebär detta också, tror jag, en djup längtan efter någonting helt nytt, en nystart, ett nytt rike av ett helt annat slag och det fantastiska är, trots vår tvekan, att det redan finns här i vår vardag. Allt sedan den där gången i Nasarets synagoga har vi ett nytt rike. Ett annorlunda rike, helt olikt våra egna stater och vi har det i vår egen vardag. Vi är burna till befrielse av befriaren själv, Jesus Kristus. Våra Hosiannarop har fått ett svar. Kristus är mitt ibland oss med sitt ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag ska skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt”.      Låt oss på nytt i vårt nya kyrkoår 2007 – 2008 i det lilla, i vårt eget Misterhult beröras av detta faktum och låta detta provocera oss till att med nya krafter arbeta för det som är vårt innersta hopp, Jesus Kristus själv, medvetna om att vi i vardagen faktiskt är burna av Herren själv. Jesus är vårt och världens ljus. Korset är kraftkällan. I korsets ljus hoppas vi inte bara, utan vi kan också arbeta för en bättre värld medvetna om att vi i vår vardag, trots allt, inte är ensamma. Jesus vet precis vad han gör. Jesus kan vi lita på och han kommer till oss. Nåden är här nu! Glad advent och Gott nytt år!

Kh. Agne Bergmark