STARTSIDA

”Alla religioner leder till Gud” – en tilltalande teori!

Ända tills för bara några år sedan var jämförande religionsforskning ett intresse for en handfull experter. Nu håller det på att ersätta studierna i teologi vid universiteten i hela västerlandet och har en säkrad ställning i skolornas religionsundervisning. Orsaken är naturligtvis den, att vi äntligen har fått ögonen öppnade for att världen är en enda global by. Asiater, indier, araber och pakistanier har flyttat till Europa, vilket betyder att problemet med andra religioner har landat på vår egen tröskel. Vad skall vi ta oss till med alla de här olika uppfattningarna? Troligen är den ena lika god som den andra. Troligen leder de alla till Gud och vi har bara att välja.

En sådan inställning är mycket lockande. Man behöver inte tänka i svart och vitt, utan ser allt i behagligt grått. Det är en tolerant inställ­ning och tolerans är en mycket uppskattad dygd. Det är anspråkslöst och framhäver inte vår egen religion. Det förefaller vara beundransvärt förnuftigt. Vi plockar ihop litet från al­las uppfattningar och försöker bygga upp en bild av Gud.

Den är ologisk

Det är en förtjusande sentimental ide att tro att alla religioner utgår från samma rot och utgör variationer på samma tema. Men dessvärre fördunstar denna ide när den konfronteras med fakta.

Hur kan alla religioner föra till Gud, när de är så oerhört olika? Hinduismens gud är kollektiv och opersonlig. Islams gud är en och personlig. Kristendomens gud är världens skapare. Det gudomliga i buddismen är inte personligt och inte skapande. Man kan knappast finna en större olikhet. Kristendomen lär att Gud både förlåter en människa och hjälper henne personligen. I buddismen finns det ingen förlåtelse och ingen övernaturlig hjälp. Målet för buddisten är att uppnå nirvana, utslocknandet, som Buddha uppnådde efter inte mindre än 547 födslar. Må­let för en kristen är att lära känna Gud och få leva i evighet hos honom. I hinduismen används många gudabilder, judendomen förbjuder avbildningar av Gud. Islam ger mannen rätt att ha fyra hustrur, kristendomen en. Den största skillnaden finns kanske mellan Bibelns påstående att ingen människa kan frälsa sig själv och i sig själv behaga Gud och nästan alla de andra religionerna, som påstår att man genom att hålla religionens föreskrifter kan bli frälst, eller född på nytt eller uppnå fullkomning. Det här kommer till ett markant uttryck i den buddistiska berättelsen, som i böljan är förbluffande lik berättelsen om den förlorade sonen i evangelierna. Sonen kommer hem och tas emot av sin fader - men måste sedan under många år arbeta hos fadern för att betala av sin skuld. Karmaprincipen (orsak och verkan, gäldande av skuld) är en motsats till nåden, som betyder fri förlåtelse fastän man inte gjort sig ett dugg förtjänt av den.

Problemet är, att toleransen i dag har nått en punkt, där den inte längre är en dygd, utan en last. Vi gör ingen en tjänst om vi talar om för var och en att just hans åsikter är lika sanna som vems som helst. Tvärtom avslöjar vi vår cynism, på samma sätt som om vi sade till en blind man vid randen av ett bråddjup "det spelar ingen roll åt vilket håll du går, alla stigar leder till samma mål". Lesslie Newbigin, kristen biskop i Madras, har varit tvungen att mycket omsorgsfullt forska i skillnaden mellan kristendomen och andra religioner, eftersom han levat mitt i en hinduistisk kultur. I boken The Finality of Christ konstaterar han att den stora skillnaden mellan religionerna är deras inställning till historien. Många religioner är som ett ”hjul", den cykel som inleds med födelsen och går över tillväxt mot avtagande och död och som gäller alla levande varelser. Livet  är då ett roterande hjul, alltid i rörelse och alltid återvändande till samma punkt". Hjulet erbjuder en enda flyktväg från sin meningslösa, ändlöst upprepade rörelse. Man kan längs en eker ta sig fram till navet, till hjulets mitt, där allt är vila. Där kan man betrakta den oändliga rörelsen utan att delta i den. Det här är vad många religioner går ut på. "Att diskutera olika vägar är meningslöst, allt som betyder något är att de som vandrar på dem finner sin väg till detta tidlösa, orörliga centrum där allt är frid och där man kan förstå all den oändliga rörelse som utgör mänsklighetens historia förstå att den inte leder någonstans och inte betyder någonting."

Den andra viktiga symbolen är inte ett hjul, utan en väg. Det är judendomens och kristendomens syn. Newbigin uttrycker det så här: Historien är en resa, en pilgrimsfärd. Vi ser ännu inte målet, men vi tror på det och vi sö­ker det. Rörelsen vi befinner oss i är inte någon meningslös rörelse, utan vi rör oss mot målet. Målet  är inte någonting tidlöst bakom den mångfald och de förändringar vi upplever. Målet kommer att uppnås, det finns vid vägens slut Det här är det unika i kristendomen: Gud har ingripit i historien. Det judiska folkets historia, Jesu födelse, korset och uppståndelsen är milstolpar på denna väg som har sitt slutmål i himlen.

Det är alltså inte bara ologiskt att påstå att alla religioner leder till Gud, det är helt enkelt omöjligt.

Det finns orsaker till att man inte kan finna Gud genom vilken religion som helst. Den ena är Guds natur. Om det finns en Gud, så är han upphovet till både människan och naturen. Han är herre över allt mänskligt liv.

Om alla religioner leder till Gud

hur kommer det sig

att många som varit på väg i minst tusen år

inte ännu har kommit fram?

Om vi med religion menar människans sökande efter Gud, så är religionen dömd att misslyckas. Vad vi behöver är inte att jämföra de små springor av ljus som var och en av oss kan ha sett, utan att få dörren öppnad på vid gavel. Vi behöver inte en religion, utan en uppenbarelse. Och det är exakt vad kristendomen ger sig ut för att vara: en uppenbarelse från Gud. Tvärtemot andra heliga böcker, berättar Bibeln inte historien om människor som söker Gud. Den berättar om hur Gud söker människan.   (ur boken ”Det menar du inte”av Michael Green

”Anteckningar om det inre livet”

Utdrag ur boken ”Under Mandelträdet” av Magnus Malm, Artos förlag

Varje dag är som en bäck: en strid ström av tankar rinner genom dig. I bäcken sitter ett galler, som du varje kväll skall noga rensa från allt skräp. Ditt ansvar gäller det som fastnar i gallret, inte det som rinner genom bäcken. Ef. 4:26 -27

Det är smärtsamt att förtrösta på Gud. Du måste nämligen skiljas från din egen börda, och därmed bli berövad källan till din sista egna tröst: självömkan.

Att lämna sin egen rättfärdighet –

Är som att mitt ute på ett stormigt hav kliva ur sin kära båt – ” ja det är gediget arbete rakt igenom, jag har byggt den själv” – och sätta foten rätt ner i vattnet och börja gå – ”detta är absolut vansinne, nu har jag ju ingenting att hålla mig till, jag drunknar!”

Först när jag känner urberget under fötterna och vänder mig om och ser mitt ynkliga lilla skal sjunka som ett såll i det svarta djupet, slår mig chocken så hjärtat stannar: - Gode Gud, hur kunde jag ge mig ut i den där!

Fil. 3: 4-11

Guds nåd är ett överjordiskt ljus, en tyst och stilla inbrytning i din värld från ”himlaljusens Fader”. Så väsensskilt är detta ljus från dina vanliga villkor att du först uppfattar det som mörker.

Ligg still. Se med lugna, öppna ögon rakt in i mörkret. Snart ska du urskiljahans ansikte.  Joh. 16:22

Som ett experiment

stirrade den store vetenskapsmannen Isaac Newton en gång på bilden av solen, reflekterad i en spegel. Ljuset brändes in i hans näthinna och han blev blind för en tid. Inte ens när han suttit i ett mörkt rum med stängda fönsterluckor i tre dygn ville den lysande fläcken försvinna från hans näthinna. ”Jag försökte på alla sätt att leda bort min uppmärksamhet från solen”, skriver han, ”men så fort jag tänkte på honom, såg jag hans bild trots att jag befann min i mörker”. Om Newton hade stirrat på spegelbilden ytterligare några minuter, hade han kanske förlorat synen helt och hållet. De kemiska receptorer som styr synen tål inte den fulla styrkan av ofiltrerat solljus.

Isaac Newtons experiment kan tjäna som en illustration till vad israeliterna lärde av ökenvandringen. De hade försökt leva med universums Herre synligt närvarande ibland dem, men till slut var det bara två personer av alla de tusentals israeliter som så glatt hade flytt ur Egypten, som överlevde Guds närhet. Om du nätt och jämnt står ut med att stirra in i en ljuslåga, hur kan du då titta på solen?

”Vem av oss kan härda ut vid en förtärande eld?” frågade profeten Jesaja. Kan det vara så att vi borde vara tacksamma för att Gud döljer sig, snarare än besvikna?

”Mörkerseende” av Philip Yancey, Libris förlag

Är det samma Gud i Gamla och nya Testamentet?

Många säger att de sällan läser Gamla Testamentet, eftersom Gud verkar så sträng och vred i många av dess texter. Det man i så fall säger – kanske utan att inse det – är att Gamla Testamentet skulle ge oss en falsk bild av vem Gud är.

Den tanken har ”varit i säck innan den kom i påse”. Många fackteologer, främst under tidigare epoker, har ansett det som självklart, att det skulle ha skett en sorts utveckling av gudsbilden under hela den bibliska historien. Enligt detta synsätt skall den första tidens gudsuppfattning ha varit ”primitiv”. Sedan skall den steg för steg ha förändrats och utvecklats till den ståndpunkt som vi finner i Nya Testamentet. Egentligen har man då utgått ifrån att gudsbilden uppkommit genom fantasier och inte genom uppenbarelse.

Vredens Gud skulle därmed ha tonat bort och ersatts av kärlekens Gud inte minst till följd av Jesu förkunnelse (”… men jag säger er …”). Detta får till följd att många lekmän är obekanta med Gamla Testamentet och missar viktig information. Teologerna, i sin tur, löper risken att få två biblar som de kan spela ut mot varandra.

Den motsättningen mellan Bibelns två delar är en sentida skrivbordsprodukt. Apostlarna gick glada ut med Gamla Testamentet i handen och förkunnade Nya Testamentets budskap. På deras tid var det de ortodoxa judarna som menade, att församlingen företrädde ett nytt budskap, men de gjorde det på andra grunder.

Poängen i apostlarnas förkunnelse var, att det som Skriften (=Gamla Testamentet) utlovade, det har nu Gud uppfyllt genom att Jesus föddes, dog och uppstod.

Både Jesus och apostlarna menade, att den äkta judendomen hade kommit att fördunklas av alla mänskliga tillägg, typ ”De äldstes stadgar” (läs: Matteus. 15: 1-20).

Det var dessa tillägg som Jesus gick emot med de kända orden ” jag säger er”.

Läs Apostlagärningarna: 18: 28. ” …och med stöd av skrifterna bevisade Han inför folket att Jesus är Messias”.

Ur Lidandets varför av Sven Reichmann, InterSkrift

Bilden av Guds svartsjuka kärlek går ganska lätt att smälta samman med bilden av den äkta maken som blev sviken av sin hustru.

När hustrun ger sin kärlek till andra män, byter maken lås i ytterdörren. Här finns en parallell till hur Gud ser på oss. Han låter människan få älska det skapade i stället för Skaparen, tills hon tröttnar och längtar hem … han längtar och väntar …

Men redan innan hon längtar kommer maken/herden och söker upp henne.

Han har nu ”klätt ut sig”. Han kommer i ”tjänareskepnad”, underifrån, alltså i slavens gestalt. Människan som utan härlighet blivit slav under synden möter han genom att frivilligt lägga av sin härlighet och göra sig till hennes avbild för att beveka henne att komma hem igen.

Varför kommer Han? Jo, svartsjukan gjorde att han låste henne ute.

Men den driver honom också till att söka upp henne i hennes förnedring.

Han är inte bara lagens Gud, som i sviken kärlek låser henne ute för syndens skull. Han är också nådens Gud, som i sveklös kärlek söker upp henne som svek.

Jesaja fick se denna dimension av Guds svartsjuka kärlek. Låt oss läsa ur en av hans messiasprofetior:

” Det folk som vandrar i mörkret, ser ett stort ljus,

Över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram …

Ty ett barn har fötts, en son är oss given.

Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn:

Allvis härskare,

Gudomlig hjälte,

Evig Fader,

 Fredsfurste,

väldet skall bli stort …

Herren Sebaots lidelse skall göra detta”

Jesaja: 9: 2 –

Guds lidelse (svartsjuka, nitälskan …) är inte bara hans vrede, den är också hans uppsökande kärlek. Gud, om någon, är svartsjuk till döds.

Ur ”Lidandets varför” av Sven Reichman

InterSkrift

JESUS: TRONS FULLKOMNARE

 Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som istället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron.

Hebreerbrevet 12:2

Jesus är trons fullkomnare. Om du är duktig på att sätta igång med nya projekt, men inte bra på att avsluta dem, se på Jesus, trons fullkomnare. Han fullbordade frälsningen. Jesu blod förlät dina synder fullkomligt, du står nu förlåten inför Gud. Jesus fullkomnade allting du behöver för andlig mognad, men du måste dra nytta av hans fullkomnade verk. All den kraft du behöver för att leva det kristna livet har han försett dig med genom korset. Du har fått det eviga livets alla fördelar genom att han offrade livet för dig,. Alla himlens andliga rikedomar finns nu tillgängliga för dig.

Jesus, tack för att du fullkomnade frälsningens verk.

Jesus är trons fullkomnare, det finns inget mer han behöver göra för dig för att du ska komma till himlen. När han ropade: ”Det är fullbordat” (Joh 19:30), var frälsningsplanen fullkomnad. Messias verk som förutsades i Gamla Testamentet var avslutat. Uppgiften som var att gottgöra Guds vrede var gjord. Han fullbordade det som var hans uppgift, det finns inget du kan göra för att bidra till hans verk. Men du måste frimodigt gå fram till nådens tron för att få hjälp med

 att leva det kristna livet (Hebr 4:16). Du måste uthålligt löpa det lopp som du har framför dig (12:1). Han har fullbordat sin uppgift,

 Jesus, du fullbordade din uppgift, hjälp mig nu att fullborda min uppgift. Du har fullbordat frälsningsplanen, hjälp mig att dra nytta av den andliga kraft som är min i korset. Amen.

 Läs: Mark 15:7-24

Till eftertanke: Jesus har fullbordat allt du behöver för din frälsning.

”Följ mig!”

Det är med dessa ord som Jesus vanligen kallar dem som skall bli Hans lärjungar. Att följa Jesus. För det första: att inte vara där Jesus inte är, att inte gå dit Han inte skulle gå. Och sedan: gå dit Han går. Gå dit tillsammans med Honom. Inte följa Honom på avstånd, utan nära. Inte göra anspråk på att gå före Honom eller fortare än Han. Gå bakom Honom i ödmjukhet. Inte bry sig om något annat än att följa Honom. ”Vad rör det dig? Du skall följa mig”. Vad det skulle bli av Johannes angår inte Petrus. Det enda som angår honom är att följa Jesus. Mitt barn, du oroar dig för många människor och många ting. Du oroar dig över ditt eget liv, över det du har givit dig in på. Men det enda jag har begärt av dig är något mycket enkelt: att du skall följa mig. När man  ställer en fråga till Jesus svarar Han ofta med en annan fråga. Så gjorde Han också med de skriftlärda i Israel. Vi är instinktivt rädda för dessa frågor. Men om vi välkomnar och älskar de frågor Jesus ställer hör vi redan svaret. Jesus talar med unik auktoritet. Hans lära gjorde intryck på judarna just därför att Han talade med ”myndighet”. Samma myndiga tonfall, antingen Han talar till oss i våra hjärtan eller i de händelser som evangeliet berättar om.  Detta utgör ett starkt skäl att tro på Mästarens ord. Hur kan någon tala så? Vilken människa skulle våga kräva en så ovillkorlig underkastelse?

- ur boken-Jesus - enkla betraktelser över frälsaren Av en munk från östkyrkan

ARTOS förlag 

Sanden och stenen
Det är en historia om två vänner som vandrar i öknen. Vid ett tillfälle börjar dom gräla och den ena ger den andra en örfil. Den senare, som får ont, men inget säger, skriver i sanden: 'Idag fick jag en örfil av min bäste vän'.
De fortsätter att promenera och kommer till en oas, där de bestämmer sig för att bada. Den som fått en örfil tidigare, håller på att drunkna men hans vän räddar honom. När han kommit till sans igen, skriver han på en sten 'I dag räddade min bästa vän mitt liv'.
Den som givit örfilen och sedan räddat sin vän frågar:
'När jag skadade dig skrev du i sanden och nu när jag räddat dig skriver du på en sten, varför?
Den andra svarar: 'När någon skadar oss skall vi skriva det i sand där förlåtelsens vindar lätt kan sudda ut det. När någon gör något bra, bör vi gravera in det på en sten där ingen vind någonsin kan sudda ut det.
Lär dig att skriva dina skador i sand och dina glädjeämnen på sten'. 

 Nådens tyngd

Petrus kom fram till Jesus och sade: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju.”

Matteusevangeliet 18:21-22 För den som har en hög moral är det lätt att störa sig på Jesus. Bryr Han sig inte om vad som är rätt och fel? Hur kan Han ta en äktenskapsförbryterska i försvar mot dem som hade lagen och rätten på sin sida? Hur kan Han låta en kvinna med tvivelaktigt rykte smörja sina fötter inför ögonen på de välartade? Hur kan Han äta med fifflare och horor? För en kyrka på marsch för moralen blir sådana berättelser ur evangelierna besvärande. Vi tänkte oss ju att kyrkans viktigaste uppgift är samhällets moraliska upprustning. Finns det inte en kristen etik? Nej lika lite som det finns en kristen musik eller kristen politik. Däremot kan man tala om ett  kristet liv. Det är det liv som föds i vårt möte med nåden. Det som springer fram ur en djupt personlig erfarenhet av att vara förlåten. En erfarenhet som förlöser något inom oss: ”Den som tror på Mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten”, säger Jesus (Joh 7:38).Att ta emot och ge förlåtelse – kort sagt, att få försoning som livshållning – är grunden för ett friskt inre liv. Ett sådant liv handlar om mer än etik och moral, mer än känslor och sentimentalitet, mer än idéer och åsikter. Det är Guds försonande närvaro, likt en källa med självtryck i det innersta av människan. Ett rikt inre kan inte undgå att få radikala följder – etiska såväl som politiska. Inte av plikt, men av kärlek. Inte för att  få rätt, men för att skapa fred mellan människor. När Petrus ställer förlåtelsen i relation till frågorna om rätt eller fel, visar Jesus honom på en annan väg. Förlåtelsen står över matematiken, ja den står också över etiken. Vilket inte innebär att den är likgiltig för etiken. Men det är alltid rätt att förlåta. På samma sätt som det alltid är fel att döma. Oavsett vad som är rätt och fel.

Ur boken ”Som brann där en eld, postilla för ett kyrkoår” av Peter Halldorf, utgiven av ARTOS