STARTSIDA

Min utbildning,

Lena Jenefeldt berättar 

I augusti 2008 åkte jag tidigt en morgon för första gången till Liljeholmens folkhögskola i Rimforsa. Jag hade tillsammans med 20 andra personer blivit antagen att under två års tid gå en diakoniutbildning på halvfart. Halvfart betyder att man läser på ”halvtid”, 20 timmar i veckan. Dessutom är den upplagd så att man läser på distans, det gjorde att jag kunde fortsätta tjänsten i församlingen som är en halvtidstjänst.Jag har varit i skolan vid tre tillfällen per termin under tre dagar, intensivt men väldigt roligt. Det har varit mycket undervisning, olika gästföreläsare och studieuppgifter. Varje morgon har någon av studiegrupperna ansvarat för skolans morgonandakt.

Mellan skolperioderna har jag varit hemma och studerat. Läst böcker, gjort uppgifter som jag med teknikens hjälp skickat till lärarna. Det är fantastiskt så mycket man kan göra med datorn. På Internet har jag skrivit användarnamn och lösenord för att på så vis komma in på de internetsidor eller i de ”klassrum” som jag och mina klasskamrater ”får lov” att gå in i. I dessa ”klassrum” kan jag skriva synpunkter och fråga om de olika ämnena och de andra kan ge kommentarer och lärarna kan ge svar. Det blir som ett samtal. Alla är med i en diskussion fast vi inte sitter där vid samma tidpunkt. Jättebra!Det har varit många ämnen men alla har haft som grund att utveckla förmåga och kompetens för att arbeta med människor i olika livssituationer.Jag har läst diakoni, bibelkunskap, teologi, etik, själavård, samtalskonst och beröring, utvecklingspsykologi och lite psykiatri. Inom de olika ämnena har vi fått knyta an till händelser i livet där vi kan vara extra utsatta. T.ex vid funktions-hinder, åldrande, demens, lidande och död. Vi har reflekterat mycket över hur individen, familjen och omgivningen påverkas och hur diakonin, kyrkan, kan hjälpa och stödja.  Vi elever var uppdelade i studiegrupper med fyra personer i varje. En timme i veckan hade vi kontakt med varandra och gjorde uppgifter tillsammans. Eftersom vi kom från olika hörn av Sverige (eller världen för den delen, en kvinna i en studiegrupp satt i Sydafrika, och det gick lika bra det) så fick vi ta tekniken till hjälp. Vi använde något som heter SKYPE. uttalas skajp. Det var som att prata med varandra i telefon fast man använde datorn istället. I min grupp kunde vi prata med varandra fast vi satt två personer i olika delar av Småland och två personer uppe Västerbotten och Norrbotten! Under utbildningen ingick det också att göra praktik på olika ställen som vi fick ordna själva. Den totala praktiktiden skulle vara 160 timmar och ha anknytning till diakoni men det behövde inte betyda arbete i en kyrka.Min första praktik gjorde jag på LP-kontakt i Oskarshamn, missbrukarvård på kristen grund. Det är ett mycket bra arbete som bedrivs i Oskarshamn dit många kommer för att dricka kaffe, äta smörgås och samtala. Några spelar spel eller biljard. Det allra viktigaste är att alla är välkomna.  (Om du bakar för mycket bröd eller bullar någon gång tar de tacksamt emot det.)

 En dag var jag var på studiebesök på anstalten i Västervik och våren 2010 var jag på sjukhuskyrkan i Oskarshamn och gick runt på avdelningarna tillsammans med Carina Duvlund som är sjukhusdiakon. Vid ett flertal tillfällen träffade jag på mina egna församlingsbor. Kanske träffade jag dig? Min sista praktik gjorde jag under midsommarhelgen 2010 på Granbacken i Vrigstad. Där hjälpte jag till på ett läger för ensamföräldrar med barn.Det är en kristen riksorganisation som heter Levande Familjer som anordnar det. Den startades 1997 av Lasse och Marie Nylén för att vara till stöd och hjälp för familjer. De har stöd och rådgivning i relationskriser på ett flertal platser i Sverige bl.a. i Högsby. De utbildar familjerådgivare, (en utbildning jag funderar på framöver, kanske om något år) och de har temahelger, t ex Romantisk weekend.Lägret var för att ensamföräldrar ska kunna komma med sina barn på en liten minisemester. Det är sällan man har råd med något sådant annars som ensamstående. Att bara få sitta ned, slippa laga mat, diska och andra tar hand om barnen ibland. Något som också värdesattes var att sitta ned på kvällen när de minsta har lagt sig. Då hade vi en liten andakt uppdelade på grupper om ca tio personer. Då vågade alla dela med sig av sina bekymmer. Det känns skönt att bara få berätta om sin situation även om den kanske inte förändras av det. Men att sätta ord på ett problem kan göra att man ser det från en annan vinkel. En mamma med tre barn, sa att ”så här kan jag inte sitta hemma och prata på småtimmarna. Jag har ingen som kommer till mig.”Det har varit mycket givande men också lite jobbigt att studera, det måste jag erkänna. Många har också frågat mig ”vad blir du nu, blir du diakon?” Så jag ska ta tillfället i akt att förklara. Jag har ingen högskoleutbildning och var därför inte behörig att gå Svenska Kyrkans diakonutbildning. Men för mig var det viktigaste att få kunskapen, och därför valde jag att gå denna utbildning som är en frikyrklig utbildning, istället. Så nu ska jag förvalta kunskapen jag fått på allra bästa sätt.EXAMEN 26 MAJ.Den stora dagen till ära hade vi planerat vår egen sändningsgudstjänst och flera av oss var engagerade i sång och musik. Våra lärare höll tal och bad för oss och sände ut oss i världen för att betjäna människor.Vi fick en gåva i form av ett smycke. Ett veteax och ett ensamt korn som har fallit till marken. I Joh. 12:24 säger Jesus:” om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd.” Vi som har gått denna utbildning har nu ”lämnat” det gamla bakom oss och gått in i en ny period i våra liv. Vår nya kunskap har börjat gro som ett frö inom oss och växer fram i vårt arbete med och för människorna runt omkring oss. För min del ber jag den Helige Ande om hjälp att använda kunskapen rätt i alla möten med er.  Jesus älskar er oändligt mycket allihop och Han talade om sig själv när Han berättade om kornet. Att han skulle dö och uppstå för vår skull, för att vi ska få liv och liv i överflöd. För att vi för alltid ska kunna vara nära Honom.

Det enda vi behöver göra är att säga:

Tack Jesus för att du älskar mig.

Hjälp mig att vandra med dig. Amen.

Gud välsigne er alla!

Diakonassistent, Lena Jenefeldt