Det glömmer jag aldrig – minnen från tiden i Misterhult.
Sommaren 1959 är minnesvärd på många sätt. Det regnade inte en droppe på flera månader och björkarna stod med gulnande löv redan i slutet av juli. Åke och jag kom då som nygifta till Misterhult efter beskedet att han fått tjänsten som ordinarie skolkantor. Vid den tiden var det vanligt överallt med kombinerade lärar-och kantorstjänster.
Företrädaren Hilding Lind hade gått i pension året före.
Under vakansen tjänstgjorde Rosa Kjellin från Fårbo.
Vi flyttade in i den nyrenoverade kantorsbostaden som skadats av ett blixtnedslag medan den stod obebodd. Det kändes underbart att få slå sig ner i ett stort fint hus med trädgård.
Den allra första möbeln vi skaffade i Oskarshamn var ett piano, inköpt hos Wikstens Musik.
Så kom söndagen då vi hälsades välkomna av kyrkoherde Nils Neiglick jämte kyrkvärdarna Olof Sand och Åke Nylander. Samtidigt avtackades Rosa Kjellin. På den tiden var det noga med formaliteter. Man duade inte hur som helst och det dröjde innan titlarna lades bort.
Det första halvåret kallades jag rätt och slätt för ”kantorskan.”
När kyrkoherden ringde, kunde det låta så här: - God dag fru kantorskan, är möjligen kantorn anträffbar?
För mig som småskollärare fanns ingen ledig tjänst utan jag ryckte in på olika vikariat, bl a i Fredriksborgs skola och fick så småningom en hel tjänst i Baggetorp.
Åke arbetade sju dagar i veckan. I skolan läste man även på lördagar.
Söndagarna blev ofta väldigt långa eftersom det var vanligt med begravningar före högmässogudstjänsten, det förutsattes nämligen att begravningsgästerna skulle stanna kvar och delta i den.
Eftermiddagarna var ofta vikta för bygudstjänster runt om – ut till någon skärgårdsö, Kråkelunds skola, Krokstorp eller annan plats. Reglerad söndagsledighet förekom knappast, utan det gällde att vördsamt anhålla om frisöndag 1-2 ggr per termin.
Julen närmade sig och förberedelserna till de olika gudstjänsterna tog mycket tid och kraft.
Kyrkokören hade övat flitigt varje vecka och framträtt i kyrkan på olika högtidsdagar.
Under hösten hade även den nye kyrkoadjunkten Bertil Boström tillträtt sin tjänst.
Det uppstod rätt snart samarbetsproblem mellan honom och kyrkoherden, men visades inte utåt.
Så ringde det samman till julotta kl. 6.00 och kyrkan var fylld även på läktaren, där kören stod uppställd. Kyrkoherden skulle ansvara för altartjänsten och adjunkten för predikan.
Från predikstolen hördes följande: - Välkommen hit, så här ser det ut i kyrkan, du som aldrig kommer i vanliga fall och som inte vet när du ska resa dig eller sitta… varpå följde en domedagspredikan. Inte nog med det, plötsligt hör vi ”… det finns präster som är lika breda i sin trosuppfattning som de är breda om baken…” Vem som åsyftades var inte svårt att förstå. Utan något egentligt uppehåll fortsatte det sedan med en juldagspredikan. Det hela var inte slut förrän vid halv niotiden när det börjat ljusna.
När juldagarna var färdigspelade fick Åke ledigt så vi kunde resa till hans föräldrahem i Blekinge i mellandagarna.
Döm om vår häpnad när vi sedan läser en anonym insändare i Oskarshamnstidningen, som ondgör sig över ”psalmsång i iltempo” * vid ottan i Misterhult. Den var undertecknad av ”Kyrkobesökare”, som tycks ha lämnat kyrkan i protest mot framförandet av ”var hälsad sköna morgonstund som en slagdänga”. Däremot inte ett ord om oförskämdheterna i predikan.
Påhoppen var djupt olustiga både för Åke och kyrkoherden.
Kyrkoadjunkten blev inte gammal på tjänsten och flyttade sedermera till Hallingeberg, medan Åke undan för undan visade att psalmtempot kunde varieras alltefter innehåll och karaktär.
Vem som var ” kyrkobesökare” blev aldrig uppdagat.
Tora Widfeldt
länk till insändaren och replik