|
STARTSIDA
Predikanten som blev spion
En händelse som utspelade sig på Runnö för många år sedan, berättad för mig (redaktören) av Brita Petersson och Ingrid Olsson, min moster och min mamma. Båda födda och uppvuxna på Runnö, ön ligger fyra sjömil utanför Påskallavik.
Förr i tiden kom det ofta resepredikanter till ön för att ha predikostunder i skolan, som var samlingslokal. (Skolundervisning hade funnits på ön sedan någon gång på 1800 talet, och 1915 byggdes det ett skolhus som det var undervisning i fram till 1965, med ett avbrott mellan 1939-1950 )
Denna berättelse handlar om en av dessa resepredikanter och vad som hände under ett av hans besök för att predika i skolhuset.
Predikanten var som alltid inkvarterad i Sörgården hos Oskar och Anna Karlsson. Denne person var van vid att få risgrynsgröt på morgonen. Moster Anna (som hon kallades inom min familj eftersom hon var gift med Oskar som var morbror till min far Erik Eriksson) hade många bestyr på morgonen, mjölkning mm. Därför hade hon inte hunnit få gröten färdig då predikanten kom till frukost.
Eftersom gästen tydligen av olika anledningar hade dåligt morgonhumör, blev han lite missnöjd över detta och gick ut för att ta en promenad i väntan på gröten.
På den tiden hade Kungliga Flottan övningar mellan Runnö och Vållö, och just vid denna tidpunkt hade de en station upprättad på östra sidan vid Oxelnäs. Den var bemannad med vakter och befäl!
Predikantens promenad blev lång, förmodligen gick han vilse! Och hamnade till slut vid denna militära anläggning.
När det gått en bra stund och risgrynsgröten var färdig sedan länge, började värdfamiljen förstå att något inträffat, och blev oroliga.
Oskar gav sig därför ut att söka efter gästen, och även han kom till militärstationen i sitt sökande. Han frågade vakten om de sett någon som gått vilse? Vakten förklarade då att de för en stund sedan tagit en ”spion” som nu fanns på stationen! På beskrivningen av ”spionen” förstod Oskar att det var predikanten som hamnat där på sin promenad. Han förklarade för vakten att det var en resepredikant som kommit till ön för
att predika för Runnöborna, och att han helt enkelt gått vilse på sin promenad.
Vakten tillkallade högste chefen, som efter att ha hört Oskars historia, förklarade att någon predikant trodde han inte den tillfångatagne var, det ”lät” inte så då han anhölls!
(nog förstår man att predikanten som förut blivit irriterad över att gröten inte var färdig, nu råkade i ”affekt” då han anklagades för spioneri!)
Efter att Oskar ”gått i god” för predikanten och undertecknat ett papper, släpptes denne och de båda kunde promenera hem till moster Anna och risgrynsgröten. Nu smakade det säkert bra, efter en så händelserik utflykt!
Summan av det hela är väl ändå att i vissa situationer är vi inte mer än människor och då är det ibland svårt att ha ett ”ödmjukt” sinnelag, även om man är en Herrens tjänare.
Det kan tänkas att militären såg sin chans att skoja med predikanten och även med Oskar? Hur det var med det förtäljer inte historien. J
Text: ingbritt.carlsson@telia.com
Lite fakta:
Resepredikanter:
Under slutet av 1800 talet och början av 1900 talet då en stor väckelse gick över vårt land blev det ofta resepredikanterna som regelbundet predikade i bygder där det inte fanns missionshus. På många ställen byggdes det efter en tid missionshus dit predikanterna kom regelbundet. De blev alltid inkvarterade hos någon i närheten och bodde och åt där under sin vistelse.
En sökning på Internet på resepredikanter visar hur oerhört många det var som reste runt i vårt land och förkunnade Guds ord.
På flera ställen läser jag att predikantens familj, om han nu hade fru och barn, inte hade det så lätt då fadern var borta från hemmet mestadels av året.
|