STARTSIDA

Jag besöker Sven-Gunnar Persson, vår nye kyrkorådsordförande, som tillsammans med hustrun Siv bor på Äspö i Figeholm. Från vardagsrummet har de en underbar utsikt över innerskärgården. Två döttrar med respektive och fyra små barnbarn pryder foton i rummet.

Du är ny för oss, så därför är det intressant att höra vem du är och vad du brinner för. Hur hamnade ni här i Figeholm?

-jag har faktiskt varit här varje sommar sedan jag lärde känna min fru, det var hennes farbror Harald som byggde det här huset som vi nu bor i. När Siv, min fru och hennes systrar var små så dog deras far och på den tiden fanns det ingen änkepension så det blev svårt att ta hand om tre små flickor ensam. En av systrarna växte upp här i Figeholm hos Harald och Birgit och systrarna var ofta här på somrarna och hälsade på. När Harald inte längre orkade bo kvar och hans barn beslöt att sälja huset, då kände vi att vi ville försöka behålla huset så det inte bara blev ett sommarhus. Vi sålde vårt hus utanför Kumla och flyttade in i en lägenhet och köpte det här, vår tanke var att vi skulle behålla huset som sommarbostad tills vi kunde flytta hit för gott. Mycket berodde på om och när min fru kunde få ev. avtalspension från Ericsson där hon jobbat i många år, då tänkte vi flytta hit och jag kunde pendla de sista två åren i mandatperioden som riksdagsman till Stockholm. Jag tänkte försöka hitta ett jobb här istället. Så ringde någon härifrån som visste att Folkhögskolan i Oskarshamn sökte en rektor och undrade om de kunde få föra fram mitt namn, jag svarade ja och fick jobbet. Min fru fick avtalspension, jag avslutade jobbet som riksdagsman, allt föll på plats på ett fantastiskt sätt och nu är vi här.

Var är du ifrån från början?

-jag är född i Vingåker, min pappa var pastor i det som då kallades Örebromissionen. Vi flyttade mycket, jag har bott i Skara, Arboga och Rimforsa, där jag gick på fritidsledareutbildningen på folkhögskolan . Först gick jag gymnasiet i Linköping. I Enköping och Uppsala hade jag mina första jobb som ungdomsledare, därefter blev det Örebro och Kumla.Jag pluggade teologi tre år i Örebro och jobbade sedan inom Örebromissionen som kanslichef, personalchef och studierektor på den teologiska högskolan.

Växa upp som pastorsbarn, hur är det?

-jag har tre syskon, det  är lite speciellt att växa upp som pastorsbarn. På den tiden inom frikyrkan sågs pastorsfamiljen som en enhet. Man skulle sitta där uppradade på bänken och se fina ut, det var väl inte alltid så kul, jag har också kört hela ”svängen” med söndagsskolan, scouterna, blåsorkestern, ungdomskören och alltihop.En personlig tro växte fram under den där tiden. Fast det var ”ups and downs” också, det var inte alltid man ville kännas vid att man tillhörde kyrkan. Det var ju lite speciellt att pappa var pastor.

Det måste ha varit en process att komma fram till en egen tro, när man lever mitt i en kristen miljö?

-det var nog i arton-tjugoårsåldern som den där processen tog fart på allvar, innan dess hade jag väl bara liksom glidit med. Jag döptes redan som nioåring, det kan man ju kalla barndop faktiskt, det hände mycket under tonåren sedan. Jag läste mycket under senare tonårstiden och fängslades oerhört mycket av en författare som hette Stanley Jones, han var missionär i Indien. Han beskrev tron och Jesus på ett sätt som var nytt för mig och att kristen tro var något praktiskt för vardagen, det kände jag mig mycket lockad av. I en bok som heter ”Bergspredikans Kristus” går han igenom Bergspredikan och hur det får genomslag här och nu i det liv vi lever, det kändes mycket attraktivt för mig. Ibland kan kyrkorna bli väldigt introverta och syssla mycket med sina egna upplevelser och specialiteter .Personligen tycker och tror jag att Gud och tron berör allt och alla, även om man varken vet eller vill det. Jag kan inte avgränsa tron till en liten privat sfär där man gottar sig och bara bygger upp varandra i sin specialinriktade tro. Det här ledde på ett naturligt sätt till ett politiskt engagemang. Nu hamnade jag i Kristdemokraterna och det var på både gott och ont. Tyvärr ser man nog Kristdemokraterna som ett parti som har en dold agenda att evangelisera, att få folk att bli ”religiösa”.

Du hamnade sedan i riksdagen?

-under en kort tid var jag med i ungdomsförbundet och när vi flyttade till Örebro-trakten på 80-talet fick jag kommunala uppdrag, i Fritidsnämnden och Miljö och Hälsoskyddsnämnden, Kommunfullmäktige och så småningom hamnade jag i partistyrelsen.

Som politiker förmodar jag att man har sina områden man särskilt brinner för, vad har varit dina områden?

- eftersom jag arbetat mycket med barn och ungdomar som fritidsledare, så var det bl.a. i Fritidsnämnden som jag kände engagemang att få vara med och skapa bra förutsättningar för barn och ungdomar. Men då jag sedan satt med i Miljö och Hälsoskyddsnämnden väcktes mitt intresse för miljöfrågor. Ett intresse jag sedan fick vidareutveckla då jag satt med i riksdagens Miljö och Jordbruksutskott i sex år.

Berätta om någon speciell fråga som engagerade dig särskilt under de åren…

-landsbygdsutvecklingen och alla EU-pengar som vi hade att ta ställning till, det handlade mycket om att uppmuntra och stärka de olika grupper som på landsbygden arbetade för utveckling, sådana grupper som vi ser här t.ex. i Misterhultsbygden. Jordbrukets och det öppna landskapets betydelse för vårt land.På miljösidan kommer jag speciellt ihåg en grupp jag satt med i som jobbade med EU:s nya kemikaliepolitik. Under den tiden kom många undersökningar som bl.a. visade vilken cocktail av kemikalier vi har i blodet och hur det skilde mellan generationerna. En undersökning på tre generationer kvinnor kommer jag särskilt ihåg. Den äldre kvinnan, som var i sjuttioårsåldern, hade många av de gamla gifterna i sitt blod, DDT, och PCB, medan hennes dotter hade kompletterat med Dioxin och annat ”smått och gott”. Den yngsta hade mera av flamberade flamskyddsmedel, sådant som finns i möbler, i datorer, i kläder, bilsäten mm. Man fick klart för sig att det finns flera tusentals kemikalier ute i omlopp, där vi bara har en bråkdels kunskap om effekt och speciellt hur de samverkar med varandra.  Då satte EU igång med att försöka få fram en gemensam strategi för hur man skall redovisa innehåll, vilket vetenskapligt underlag det krävdes för att få godkänt för vissa ämnen osv.  Då satt jag med i en grupp som jobbade med hur Sverige skulle handla i dessa frågor och den gruppen hade direkt insteg i regeringens förhandlande i Bryssel. Sedan kom ju hela klimatfrågan upp som en stor fråga i samband med valet 2006.Jag fick då möjligheten att vara med på det stora klimatmötet på Bali, det var väldigt spännande. Sedan ledde jag en grupp som utvärderade den förda politiken, vi jobbade särskilt med fiskefrågor.

Känns det inte frustrerande att se allt och att inte kunna göra så mycket?

-det skulle kännas ännu mera frustrerande att inte göra något alls. Visst blev man besviken många gånger, men att ändå kunna vara med och förändra i små steg och se att det går åt rätt håll, känns meningsfullt.  Jag är nog realistisk till min läggning och inser att man inte kan förändra allt på en gång, utan i små steg. Att arbeta tillsammans med människor från andra partier som också drivs av engagemang och god vilja, det ser jag som något mycket positivt. Mitt politiska engagemang vad gäller detta att samverka med andra och försöka hitta lösningar, tror jag kom i samband med att jag läste Alva Myrdals bok, Spelet om nedrustningen, det var när jag gjorde lumpen som vapenfri. Att hon som svensk kvinnlig diplomat i denna mansdominerade militariserade värld, var med och ledde nedrustningsförhandlingar, hur en kvinna från ett litet neutralt land kunde vara med och påverka de stora världsfrågorna så som hon gjorde – det var fascinerande.

Har din kristna grundsyn varit en hjälp i det här eller har det blivit konflikt ibland?

-det har nog i första hand varit en motivation och en stark drivkraft men framför allt ger den ett hopp och en realistisk syn på världen. Det handlar mycket om att hålla tillbaka ondskan och de destruktiva krafterna, det finns en slags balans som Gud har skapat och vi får vara medskapare och försöka upprätthålla den balansen. Vi människor är insatta här och skall försöka vårda och upprätthålla ordningen och balansen så gott vi kan. Det är inte i egenskap av kristdemokrat eller som medlem i Svenska kyrkan eller liknande som jag har detta ansvar, utan som människa.  Jag har svårt för sekterism, små grupper som gör anspråk på hela sanningen, jag tänker att vi måste samarbeta över alla gränser, det är där vi kan nå resultat. Folk som har specialuppenbarelser är jag oerhört skeptisk emot.

Det är en inställning som man kunde önska att flera politiker kunde vara besjälade av..

För mig var det väl en av orsakerna till att jag ville sluta med politiken, den där demoniseringen av motståndarna som blir alltmer vanlig, den stämmer inte med min syn. Man kan ha olika åsikter och tuffa debatter, men man skall inte frånsäga varandra ett gott syfte och en god vilja.

Tycker du att vårt politiska system är rätt ok, eller?

-jodå, demokratin är väl det minst dåliga, men utvecklingen mot mera personifiering och personval tycker jag inte är bra, det handlar då om vem som har mest resurser.

Och engagerad i Svenska kyrkan…

-när vi bodde utanför Örebro så var vi med i en baptistförsamling fram till mitten av nittiotalet, det var en församling med stolta traditioner, jag var ordförande i församlingen en tid. Under tiden vi var med ändrades stadgarna inom baptistsamfundet så att alla människor som var döpta var välkomna in i församlingen, antingen man kallade det barndop eller vuxendop.

Men det finns ju väldigt olika syn på dopet fortfarande?

-jo, men för mig har aldrig det varit någon stor fråga, jag tror och tänker att Gud är så mycket större än människors slugt uttänkta teorier och teologiska funderingar . Jag var också med om att försöka ta ett ytterligare steg i församlingen, det handlade om att vi kom till en punkt då vi inte kunde ha egen pastor och medlemsantalet minskade. Vi försökte då att starta ett samarbete med Svenska kyrkan på orten, Ekeby, som hade en mycket bra präst, tillika god predikant. Vi tänkte att vi kunde utvidga samarbetet och fira gudstjänst tillsammans, istället för att streta på själva, men när det inte gick så tog vi konsekvenserna av det och lämnade baptistförsamlingen. Vi sjöng i kyrkokören, framför allt Siv eftersom jag var mycket i Stockholm, så vi var redan engagerade i Svenska kyrkan på flera sätt, så det kändes helt rätt. Jag kan inte förstå annat än att alla kristna på en ort måste kunna samarbeta mera och framför allt kunna fira gudstjänst tillsammans, vi hör ju ihop även om vi har olika åsikter om allt möjligt. Så när vi kom hit sökte vi upp Svenska kyrkan här i Figeholm och började även i Kyrkokören.

Och så blev det val…

-jag fick frågan om jag ville stå med på listan och jag hade väl inte så stor koll på hur den var utformad och visste inte riktigt på vilken plats jag kom, men jag sa att jag ställer upp som aktiv och intresserad i Svenska kyrkan men absolut inte på några partipolitiska grunder. Jag var partisekreterare under en tid och då drev jag, till fleras förskräckelse, tesen att vi inte skulle engagera oss i kyrkopolitiken, jag ansåg då och gör det fortfarande att det är människor som är med i en församling och dess liv som också skall vara de som beslutar i kyrkan.  Jag kom in i kyrkofullmäktige och fick frågan om jag ville ingå i kyrkorådet, jag kunde tänka mig det men eftersom jag var ny och inte kände församlingen så kunde jag vara med och lära mig, men man framhärdade att jag skulle ta uppdraget som ordförande och till slut tackade jag ja till uppdraget. Jag kan inte bara sitta vid väggen och lyssna, är jag med så vill jag helhjärtat gå in i uppdraget så det skall jag försöka göra och lära mig under tiden.

Det här att vi bara har en lista i församlingen vid valet, hur ser du på det?

-det är ju naturligtvis lite knepigt, det blir personval kan man ju säga, något jag egentligen inte tycker är bra, men jag har ingen bra lösning på det. Kanske att det borde vara lite mer av programförklaring, att de som står på listan säger vad de vill med kyrkan, då kan man ju avgöra bättre om det är människor som är engagerade och vill något.

Vi har runt åttio procent kyrkotillhöriga i vår församling, men så få som deltar i gudstjänstlivet, hur ser du på det?

-jag känner mig rätt kluven inför det . När vi på senaste Kyrkorådssammanträdet tog verksamhetsberättelserna så ser man vilken fantastisk verksamhet som finns och så otroligt många människor som finns i de olika verksamheterna. Människor kommer med sina barn, det är Syföreningarna, Tisdagsträffen, och alla dessa människor i verksamheterna får med sig böner, sånger och berättelserna från Bibeln och de vet vad kyrkan står för.  Å andra sidan är det ”kärnan” i kyrkan, gudstjänsten, diakonin, undervisningen och missionen som väldigt få tar del i. Det jag längtar efter är att alla de som upptäcker kyrkan under katastrofer, stora dramatiska förändringar i vårt samhälle, när barnen växer upp, även skulle upptäcka kyrkan i vardagen. Även om man inte är färdig med en tro, om man tvivlar eller tycker det mesta är konstigt, eller att man inte känner sig” värdig” på något sätt, har svårt att delta i mässan eller vad det kan vara, att alla dessa människor skulle få upptäcka vilken styrka och glädje kyrkan och tron ger åt vardagslivet.

Tror du att vi är för otydliga i kyrkan, är vi för dåliga på att berätta om vem Gud är?

-går man till kyrkan och hör Agne Bergmark så behöver man inte sväva i ovisshet om vem Gud är, men på många håll kanske det är lite luddigt ibland.Jag önskar att människor skulle orka och våga stanna upp då och då, lyssna inåt och våga lyssna till det centrala, försoning, förlåtelse och hopp som förmedlas i gudstjänsten, i nattvarden. Jag önskar att människor skulle unna sig att ta de där stunderna för att stanna upp och upptäcka att det blir en del av livet, som en pusselbit som gör livet helt. Många säger att de inte förstår treenigheten, eller vad som händer i nattvarden, de kan säga att de inte kan tro eller förstå alla berättelser i Bibeln, vem gör det?  Jag önskar att vi hade så låga trösklar att människor kan känna sig välkomna oavsett var man befinner sig på vägen, att man kan komma in i gemenskapen och upptäcka att det finns ett kitt som på något sätt sätter samman alla pusselbitar som är vi, att man faktiskt kan få känna sig hel. Vi känner en stor värme och generositet här i bygden och i församlingen, vi trivs i kören med vår fantastiska körledare Gunnel, och i församlingsarbetet för övrigt. Vi har två fina kyrkor där det firas gudstjänst, och likaväl som man glatt åker till IKEA i Kalmar (vilket är kul) eller flera mil på en match så kan man åka en och en halv mil till den kyrka som det firas gudstjänst i just då, tycker jag och hoppas att flera skall känna detsamma.

text & foto

I.B Carlsson