STARTSIDA

 

Som ett experiment

stirrade den store vetenskapsmannen Isaac Newton en gång på bilden av solen, reflekterad i en spegel. Ljuset brändes in i hans näthinna och han blev blind för en tid. Inte ens när han suttit i ett mörkt rum med stängda fönsterluckor i tre dygn ville den lysande fläcken försvinna från hans näthinna. ”Jag försökte på alla sätt att leda bort min uppmärksamhet från solen”, skriver han, ”men så fort jag tänkte på honom, såg jag hans bild trots att jag befann min i mörker”. Om Newton hade stirrat på spegelbilden ytterligare några minuter, hade han kanske förlorat synen helt och hållet. De kemiska receptorer som styr synen tål inte den fulla styrkan av ofiltrerat solljus.

Isaac Newtons experiment kan tjäna som en illustration till vad israeliterna lärde av ökenvandringen. De hade försökt leva med universums Herre synligt närvarande ibland dem, men till slut var det bara två personer av alla de tusentals israeliter som så glatt hade flytt ur Egypten, som överlevde Guds närhet. Om du nätt och jämnt står ut med att stirra in i en ljuslåga, hur kan du då titta på solen?

”Vem av oss kan härda ut vid en förtärande eld?” frågade profeten Jesaja. Kan det vara så att vi borde vara tacksamma för att Gud döljer sig, snarare än besvikna?

”Mörkerseende” av Philip Yancey, Libris förlag

Är det samma Gud i Gamla och nya Testamentet?

Många säger att de sällan läser Gamla Testamentet, eftersom Gud verkar så sträng och vred i många av dess texter. Det man i så fall säger – kanske utan att inse det – är att Gamla Testamentet skulle ge oss en falsk bild av vem Gud är.

Den tanken har ”varit i säck innan den kom i påse”. Många fackteologer, främst under tidigare epoker, har ansett det som självklart, att det skulle ha skett en sorts utveckling av gudsbilden under hela den bibliska historien. Enligt detta synsätt skall den första tidens gudsuppfattning ha varit ”primitiv”. Sedan skall den steg för steg ha förändrats och utvecklats till den ståndpunkt som vi finner i Nya Testamentet. Egentligen har man då utgått ifrån att gudsbilden uppkommit genom fantasier och inte genom uppenbarelse.

Vredens Gud skulle därmed ha tonat bort och ersatts av kärlekens Gud inte minst till följd av Jesu förkunnelse (”… men jag säger er …”). Detta får till följd att många lekmän är obekanta med Gamla Testamentet och missar viktig information. Teologerna, i sin tur, löper risken att få två biblar som de kan spela ut mot varandra.

Den motsättningen mellan Bibelns två delar är en sentida skrivbordsprodukt. Apostlarna gick glada ut med Gamla Testamentet i handen och förkunnade Nya Testamentets budskap. På deras tid var det de ortodoxa judarna som menade, att församlingen företrädde ett nytt budskap, men de gjorde det på andra grunder.

Poängen i apostlarnas förkunnelse var, att det som Skriften (=Gamla Testamentet) utlovade, det har nu Gud uppfyllt genom att Jesus föddes, dog och uppstod.

Både Jesus och apostlarna menade, att den äkta judendomen hade kommit att fördunklas av alla mänskliga tillägg, typ ”De äldstes stadgar” (läs: Matteus. 15: 1-20).

Det var dessa tillägg som Jesus gick emot med de kända orden ” jag säger er”.

Läs Apostlagärningarna: 18: 28. ” …och med stöd av skrifterna bevisade Han inför folket att Jesus är Messias”.

Ur Lidandets varför av Sven Reichmann, InterSkrift

 

Bilden av Guds svartsjuka kärlek går ganska lätt att smälta samman med bilden av den äkta maken som blev sviken av sin hustru.

När hustrun ger sin kärlek till andra män, byter maken lås i ytterdörren. Här finns en parallell till hur Gud ser på oss. Han låter människan få älska det skapade i stället för Skaparen, tills hon tröttnar och längtar hem … han längtar och väntar …

Men redan innan hon längtar kommer maken/herden och söker upp henne.

Han har nu ”klätt ut sig”. Han kommer i ”tjänareskepnad”, underifrån, alltså i slavens gestalt. Människan som utan härlighet blivit slav under synden möter han genom att frivilligt lägga av sin härlighet och göra sig till hennes avbild för att beveka henne att komma hem igen.

Varför kommer Han? Jo, svartsjukan gjorde att han låste henne ute.

Men den driver honom också till att söka upp henne i hennes förnedring.

Han är inte bara lagens Gud, som i sviken kärlek låser henne ute för syndens skull. Han är också nådens Gud, som i sveklös kärlek söker upp henne som svek.

Jesaja fick se denna dimension av Guds svartsjuka kärlek. Låt oss läsa ur en av hans messiasprofetior:

 

” Det folk som vandrar i mörkret, ser ett stort ljus,

Över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram …

Ty ett barn har fötts, en son är oss given.

Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn:

Allvis härskare,

Gudomlig hjälte,

Evig Fader,

 Fredsfurste,

väldet skall bli stort …

Herren Sebaots lidelse skall göra detta”

Jesaja: 9: 2 –

 

Guds lidelse (svartsjuka, nitälskan …) är inte bara hans vrede, den är också hans uppsökande kärlek. Gud, om någon, är svartsjuk till döds.

 

Ur ”Lidandets varför” av Sven Reichman

InterSkrift