En fråga med svar från ”Bibelsajten”
(Mistluren nov-dec-07)
Hej!
Hur vet vi att det är just den kristna Guden som är rätt? Att Jesus är
frälsaren? Tänk om muslimerna eller judarna har rätt, eller buddhisterna eller
taoisterna? För att inte prata om de naturreligioner som finns lite överallt...
eller varför inte Tarotkort, horoskop eller att spå i sump?
Jag menar, de är ju lika mycket "bevisade" som den kristne guden och hans son?
I människans inre har det alltid funnits en längtan att
söka efter sitt ursprung och mål vilket uttryckt sig i olika religioner. Jag som
kristen tror att hela sanningen finns i kristendomen. Detta är inte vår
förtjänst utan uteslutande Guds då det är han som uppenbarat hela sanningen för
oss. Det finns många djupa sanningar och mycket engagemang i andra religioner,
och de måste respekteras då det sker mycket gott genom dem. Ändå tror jag att
det är den kristne Guden som ger oss hela sanningen.
Logik är något naturligt inbyggt i våra mänskliga hjärnor och praktiseras
världen över. En del religiösa uppfattningar kan avvisas redan från början pga.
att de inte klarar detta grundläggande kriterium, t.ex. religioner i öst som
förnekar rationalitet och logik eller religioner som motsäger sig själva.
De historiska bevisen för kristendomen är otroligt många, och bara några andra
religioner bygger på mirakulösa historiska händelser. Ca 610 AD
( anno domini – Herrens år) hörde en
40-årig Muhammed röster och fick uppenbarelser han senare uppfattade komma från
Gud. På detta samtal bygger koranen, ett samtal som uppfattats och verifieras av
en och samma person. Kristendomen bygger istället på många ögonvittnen och
historiska fakta.
En grundläggande skillnad mellan kristendomen och övriga religioner är personen
Jesus. Kristendomen särskiljer sig från alla andra religioner genom att vi tror
på en Gud som blev människa i form av Jesus. Denne historiske Jesus har vi
kunnat träffa och han hävdade nämnvärd auktoritet vilken också bekräftades genom
hans gärningar, däribland
uppståndelsen, och från samtida vittnesbörd. Bibeln innehåller historiska
händelser som kan verifieras, och de börjar i det gamla testamentet och
fortsätter i det nya. Kristendomen är den enda religion där Gud kommit
människorna så nära – blivit en människa själv och på så sätt uppenbarat sig för
oss. Jesus är inte bara en profet, utan Gud själv, och detta bekräftar han med
sina verk och mirakel, inräknat uppståndelsen, vilka intygas av tusentals
ögonvittnen.
Till slut handlar det inte bara om logiska argument, utan vi behöver tro vilket
är något vi får av Gud. Logik och vårt förnuft hjälper oss på vägen men enbart
tron kommer att få oss att tränga in helt i sanningen
Gud har tid
Ögonblicken är överfulla av intryck, därför tycks tiden gå så fort ibland. Ljud
och bilder sveper förbi oss. Vi ser men ser ändå inte. Vi hör men lyssnar inte
alltid, men uppfattar ibland att vi missat en del.
Utan att fundera så noga vet vi så väl att var sak har sin tid. En tid är
lämplig för att plantera lökar i trädgården. En tid kan vara lämplig för att
säga något speciellt till en medmänniska.
Vi vet också att det går åt tid för att lära känna det innersta i vår
personlighet. Det tar tid att lyssna och att tyda det vi är med om. Det behövs
tid för att kärleken ska mogna. Det behövs tid för att upptäcka sådant som inte
håller måttet; sådant som egentligen är under vår värdighet. Det kan ta tid
innan man känner leda vid synden.
Gud låter oss få den tid vi behöver för att växa som människor. Han är Den som
är. Det betyder bl. a. att möjligheterna är Guds eftersom han har tiden i sin
hand. Han omsluter oss på alla sidor, både i tid och rum, och han håller oss i
sin hand. Det gör han för att vi ska finna honom och finna ro vid frälsaren
Jesus Kristus.
Prestationskrav tycks påverka vår brist på tid. Inför Jesus kan vi inte prestera
någonting, men vi kanske försöker göra det, trots allt. Hos honom tar vi bara
emot. Vi får nåd och förlåtelse gratis. Detta har en märklig förmåga att lugna
och trösta. Stress och krav sitter inte framför allt i kroppen utan i vårt inre.
Det är där Gud vill göra det gott för oss. Han vill ge oss en tro som håller att
leva och död på.
Tro hänger ihop med ro. Till lärjungarna sa Jesus en gång: följ med mig så att
ni kan vila er lite. Denna uppmaning är inte ett nytt krav på oss människor,
utan en annan väg än alla krav. Möjligheterna i livet finns framför allt när vi
tar emot, inte när vi ska göra så mycket. Kom till mig, säger Jesus, så ska ni
finna vila för er själ. (Matteus 11:28–30)
(lagligt hämtat från en Internetsida)
Att hålla sig till Gud
ur boken ”Pärlor” av A.W. Tozer
… Vi söker Gud endast därför att Han först har lagt ner en längtan inom oss som
driver oss att söka Honom. … Vi måste svara
ja om Guds fördolda verk i våra
hjärtan ska resultera i en påvisbar upplevelse av det gudomliga. Detta kommer
till uttryck i det varma, känslofulla språket i Psalm 42: ”Som hjorten trängtar
till vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter
Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?”
Detta är djup som ropar till djup, och det längtande hjärtat förstår det. …
Nutidens vetenskapsmän har tappat bort Gud mitt i skapelsens alla under. På
samma sätt löper vi kristna stor risk att tappa bort Gud mitt ibland Bibelns
alla under. Vi har nästan glömt bort att Gud är en person och att vi kan odla
Hans bekantskap som med vilken annan person som helst. Det ligger i
personlighetens natur att ha förmågan att känna andra personer. Men ingen kan
till fullo lära känna en annan person med detsamma. Det är först efter lång och
kärleksfull själsgemenskap som man kan utforska varandras rika potentialer.
Allt socialt umgänge mellan människor består i den ene personens respons till
den andre, alltifrån den flyktigaste bekantskap mellan två människor till den
rikaste, intimaste gemenskap som människosjälen är kapabel till. Såvitt Gudstron
är äkta, är den i grund och botten skapade personers respons till den skapande
Guden. ”Och detta är det eviga livet: att de känner Dig, den ende
sanne Guden, och Honom som Du har sänt, Jesus Kristus”.
Gud är en person och i djupet av sitt mäktiga väsen tänker, vill, gläds, känner,
älskar, önskar, och lider Han som vilken annan person som helst.
När Han ger sig till känna för oss, håller Han sig till det vanliga
personlighets-mönstret. Han kommunicerar med oss genom våra tankar, vår vilja,
och våra känslor. Det ständiga, obehindrade utbytet av kärlek och tankar mellan
Gud och den återlösta människans själ är hjärtat i den nytestamentliga
kristendomen.
Detta umgänge mellan Gud och själen är något vi upplever på ett personligt och
medvetet sätt. Personligt – det sker inte genom den kristna församlingen i sig,
utan det upplevs av individer och av församlingen genom de individer som
tillsammans utgör den. Medvetet –
det äger inte bara rum i det undermedvetna utan själens vetskap, utan det äger
rum i vårt medvetande, där vi kan ”erfara” det på samma sätt som vi kan erfara
andra faktiska upplevelser.
Du och jag är i liten skala (frånsett våra synder) vad Gud är i stor skala
(Eftersom vi är skapade till Guds avbild, bär vi inom oss förmågan att känna
Honom. Men på grund av våra synder saknar vi kraften till det) I samma ögonblick
som Anden ger oss nytt liv i pånyttfödelsen, förnimmer hela vår varelse sitt
släktskap med Gud och spritter till av igenkännandets glädje.
”Alla religioner leder till Gud” – en tilltalande teori!
Ända tills för bara några år sedan var jämförande religionsforskning ett
intresse for en handfull experter. Nu håller det på att ersätta studierna i
teologi vid universiteten i hela västerlandet och har en säkrad ställning i
skolornas religionsundervisning. Orsaken är naturligtvis den, att vi äntligen
har fått ögonen öppnade for att världen är en enda global by. Asiater, indier,
araber och pakistanier har flyttat till Europa, vilket betyder att problemet med
andra religioner har landat på vår egen tröskel. Vad skall vi ta oss till med
alla de här olika uppfattningarna? Troligen är den ena lika god som den andra.
Troligen leder de alla till Gud och vi har bara att välja.
En sådan inställning är mycket lockande.
Man behöver inte tänka i svart och vitt, utan ser allt i behagligt grått. Det är
en tolerant inställning och tolerans är en mycket uppskattad dygd. Det är
anspråkslöst och framhäver inte vår egen religion. Det förefaller vara
beundransvärt förnuftigt. Vi plockar ihop litet från allas uppfattningar och
försöker bygga upp en bild av Gud.
Den är ologisk
Det är en förtjusande sentimental ide att tro att alla religioner utgår från
samma rot och utgör variationer på samma tema. Men dessvärre fördunstar denna
ide när den konfronteras med fakta.
Hur kan alla religioner föra till Gud, när de är så oerhört olika? Hinduismens
gud är kollektiv och opersonlig. Islams gud är en och personlig. Kristendomens
gud är världens skapare. Det gudomliga i buddismen är inte personligt och inte
skapande. Man kan knappast finna en större olikhet. Kristendomen lär att Gud
både förlåter en människa och hjälper henne personligen. I buddismen finns det
ingen förlåtelse och ingen övernaturlig hjälp. Målet för buddisten är att uppnå
nirvana, utslocknandet, som Buddha uppnådde efter inte mindre än 547 födslar.
Målet för en kristen är att lära känna Gud och få leva i evighet hos honom. I
hinduismen används många gudabilder, judendomen förbjuder avbildningar av Gud.
Islam ger mannen rätt att ha fyra hustrur, kristendomen en. Den största
skillnaden finns kanske mellan Bibelns påstående att ingen människa kan frälsa
sig själv och i sig själv behaga Gud och nästan alla de andra religionerna, som
påstår att man genom att hålla religionens föreskrifter kan bli frälst, eller
född på nytt eller uppnå fullkomning. Det här kommer till ett markant uttryck i
den buddistiska berättelsen, som i böljan är förbluffande lik berättelsen om den
förlorade sonen i evangelierna. Sonen kommer hem och tas emot av sin fader - men
måste sedan under många år arbeta hos fadern för att betala av sin skuld.
Karmaprincipen (orsak och verkan, gäldande av skuld) är en motsats till nåden,
som betyder fri förlåtelse fastän man inte gjort sig ett dugg förtjänt av den.
Problemet är, att toleransen i dag har nått en punkt, där den inte längre är en
dygd, utan en last.
Vi gör ingen en tjänst om vi talar om för var och en att just hans åsikter är
lika sanna som vems som helst. Tvärtom avslöjar vi vår cynism, på samma sätt som
om vi sade till en blind man vid randen av ett bråddjup "det spelar ingen roll
åt vilket håll du går, alla stigar leder till samma mål". Lesslie Newbigin,
kristen biskop i Madras, har varit tvungen att mycket omsorgsfullt forska i
skillnaden mellan kristendomen och andra religioner, eftersom han levat mitt i
en hinduistisk kultur. I boken The Finality of Christ konstaterar han att
den stora skillnaden mellan religionerna är deras inställning till historien.
Många religioner är som ett ”hjul", den cykel som inleds med födelsen och går
över tillväxt mot avtagande och död och som gäller alla levande varelser. Livet
är då ett roterande hjul, alltid i rörelse och alltid återvändande till
samma punkt". Hjulet erbjuder en enda flyktväg från sin meningslösa, ändlöst
upprepade rörelse. Man kan längs en eker ta sig fram till navet, till hjulets
mitt, där allt är vila. Där kan man betrakta den oändliga rörelsen utan att
delta i den. Det här är vad många religioner går ut på. "Att diskutera olika
vägar är meningslöst, allt som betyder något är att de som vandrar på dem finner
sin väg till detta tidlösa, orörliga centrum där allt är frid och där man kan
förstå all den oändliga rörelse som utgör mänsklighetens historia förstå att den
inte leder någonstans och inte betyder någonting."
Den andra viktiga symbolen är inte ett hjul, utan en väg.
Det är judendomens och kristendomens syn. Newbigin uttrycker det så här:
Historien är en resa, en pilgrimsfärd. Vi ser ännu inte målet, men vi tror på
det och vi söker det. Rörelsen vi befinner oss i är inte någon meningslös
rörelse, utan vi rör oss mot målet. Målet
är inte någonting tidlöst bakom den mångfald och de förändringar vi
upplever. Målet kommer att uppnås, det finns vid vägens slut Det här är det
unika i kristendomen: Gud har ingripit i historien. Det judiska folkets
historia, Jesu födelse, korset och uppståndelsen är milstolpar på denna väg som
har sitt slutmål i himlen.
Det är alltså inte bara ologiskt att påstå att alla religioner leder till Gud,
det är helt enkelt omöjligt.
Det finns orsaker till att man inte kan finna Gud genom vilken religion som
helst. Den ena är Guds natur. Om det finns en Gud, så är han upphovet till både
människan och naturen. Han är herre över allt mänskligt liv.
Om alla religioner leder till Gud
hur kommer det sig
att många som varit på väg i minst tusen år
inte ännu har kommit fram?
Om vi med religion menar människans sökande efter Gud,
så är religionen dömd att misslyckas. Vad vi behöver är inte att jämföra de små
springor av ljus som var och en av oss kan ha sett, utan att få dörren öppnad på
vid gavel. Vi behöver inte en religion, utan en uppenbarelse. Och det är exakt
vad kristendomen ger sig ut för att vara: en uppenbarelse från Gud. Tvärtemot
andra heliga böcker, berättar Bibeln inte historien om människor som söker Gud.
Den berättar om hur Gud söker människan.
(ur boken ”Det menar du inte”av
Michael Green
Hur kan du tro på en god Gud, när det ser ut som det gör i världen?
Gud är god, och allt som han gjort är gott. Men han har en fiende, som kallas
satan.
Han var från början skapad god, med en egen vilja till att tjäna Gud.
Med den fria viljan valde han att sätta sig upp mot Gud. Han blev så Guds
fiende.
Jesus säger att han är en tjuv, som bara har ett syfte: Att stjäla, slakta och
förgöra.
Det är han som ligger bakom allt det onda i världen, inte Gud.
Sedan kan man se att mycket av ondskan som sker är något vi människor väljer att
göra.
Om vi som har det bra hjälpte dem som har det svårt behövde de inte bo i områden
där
man på förhand vet att katastrofer kommer att ske, eller om vi inte alltid
tänkte
på oss själva först eller att tjäna så mycket pengar som möjligt ...
Varför stoppar inte Gud det då?
För att Gud också gett oss människor en fri vilja, att med våra liv tjäna
honom.
Eller att gå vår egen väg (och gör vi det så är ingen gladare än Guds fiende,
med sina syften; att stjäla slakta och förgöra). Gud tvingar ingen - då vore han
ju inte en god Gud.
Finns det en himmel och finns det ett helvete?
Ja, det finns det. I Bibeln talar Gud om både himmel och helvete.
Himlen är platsen där Gud är, och helvetet är platsen där han inte är.
Vilka får komma till himlen?
Vem som vill får komma dit. Om man inte vill så behöver man inte.
En vanlig missuppfattning är att man kommer till himlen genom att göra goda
saker.
Det är inte vad Bibeln lär. Den säger att det enda som behövs är att ta emot
Jesus i sitt hjärta
och bekänna honom som herre i sitt liv. I annat fall kunde inte Jesus menat vad
han
sa till en av rövarna på korset: - Idag ska du vara med mig i mitt rike
(himlen).
Men han menade det. Självklart hör goda gärningar ihop med ett kristet liv,
men som en följd till att vara med Jesus.
Vad händer med de som inte väljer himlen då?
De kommer inte dit. Gud tvingar inte någon som inte vill, att tillbringa
evigheten med honom.
Då kommer man istället till den plats där Gud inte är, kallad helvetet.
Gud vill inte att någon ska hamna där, för det är inte skapat för människan,
utan för Guds fiende - satan. Guds godhet tvingar ingen, så om man inte vill
vara med
Gud så behöver man inte.
Har kristendomen rätt och alla de andra religionerna fel?
Alla religioner har inte enbart fel. Det finns saker som är rätt och riktigt i
de flesta religioner.
Dessutom en hel del som är riktigt tänkvärt. Men på vissa punkter skiljer sig
kristendomen från de andra religionerna. Jesus är den ende som gör anspråk på
att vara
"Vägen, Sanningen och Livet" - alltså finns bara en väg till Gud och den går
genom Jesus.
Är det inte så att religionen (kristendomen) ligger bakom de flesta krigen?
Jo, tyvärr är det så. Även människor som påstår sig vara kristna har startat
många krig.
Men det är inget som Bibeln - den kristnes rättesnöre - står för.
Bibeln talar om att älska varandra och att hålla fred med varandra.
Den som drar ut i krig i kristendomens namn har inte förstått detta.
Det strider mot vad Jesus säger vara det viktigaste av allt i en människas liv:
-
Du ska älska Herren din Gud, av allt ditt hjärta, av all din kraft och av allt
ditt förstånd.
Och du ska älska din nästa som dig själv. Om man inte förstått det som kristen,
då är frågan om man verkligen är kristen (som ju betyder en efterföljare av
Kristus).
I de fall man "krigat i kristendomens namn" är det snarare saker som
personliga
maktkamper osv som ligger bakom och det är fjärran ifrån vad Bibeln lär om att
leva ett kristet liv!
Måste man gå i kyrkan för att vara kristen?
Nej. Tron och gemenskapen med Gud är en sak mellan dig och Gud.
Men -att delta i Gudstjänst är också att "tjäna Gud", man gör det genom att
umgås med andra kristna, be för och med varandra. Det är en styrka att få vara
med Gud och med andra som mött Honom.
Var finner jag sanningen?
I Bibeln. Om du söker där, ärligt och uppriktigt, kommer du finna Jesus, som
säger sig vara
Vägen, Sanningen och Livet. Sedan är det upp till dig att tro honom eller inte.
Om du inte vet, så har jag ett hett tips till dig: Tro honom.
Lättast är att börja i Nya Testamentet, t.ex. med Markus eller Johannes
evangelium.
Om jag nu vill bli frälst, hur blir jag det då?
Lättare än du tror: Om du bekänner Jesus som Herre, och ärligt tror i ditt
hjärta att
Gud har uppväckt honom från de döda, då blir du frälst (Detta står närmre
om i Bibeln, nämligen i Romarbrevet 10:9-10).
Utdrag ur boken ”Kraftnedslag” av John Wimber
Lösningen heter förlåtelse. Gud anklagar oss inte längre för våra synder. Han
kan nu påbörja en gemenskap med oss utan att göra våld på sitt heliga väsen.
Nyckeln är att Kristus på ett unikt sätt tar vår plats (han blir vår
ställföreträdare, Joh: 11:50, 1 Tim: 2:6) och utstår Guds vrede i vårt ställe.
Jesus representerar oss också på korset (2 Kor: 5:14). När vi identifierar oss
med honom får vi del av de välsignelser som hans död för med sig.
Grundtanken i försoningen är denna: Jesu Kristi blod överskyler vår synd och
skuld (försoningen) och tillfredsställer Guds rättmätiga vrede (blidkandet).
Båda krävs för att vi skall kunna ha gemenskap med Gud.
Frälsning
Ursprungligen betydde ordet ”frälsning” betalning av ett pris (lösensumma) för
att krigsfångar skulle friges. Under Nya Testamentets tid syftade ordet på
frigivande av slavar genom att ett pris betalades. I 2 Moseboken 21: 28 -32
beskrivs hur judarna kunde betala ”lösepenning” för att undgå dödsstraff.
I Markusevangeliet 10:45 säger
Jesus: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och
ge sitt liv till lösen för många.”
Markusevangeliets anspelning på en lösensumma är ett väl valt uttryck. För utan
Kristus hålls människor fångna och är slavar under världen, köttet och djävulen.
Bibeln vimlar av
frälsningsuttryck. Enligt Hebreerbrevet gör Jesu död djävulen maktlös och hans
slavar befrias. Jesus omtalas som vår frälsare och förlossare tjugotre gånger.
Vår förlossning beskrivs som en framtida händelse – vi förlossas från den
slutliga domen (Rom: 5:9).
Men den beskrivs också som något verkligt som skett. Vi förlossas från vårt
tillstånd att vara andligen döda (Ef: 2:5,8).
Frälsningen ger oss två viktiga
sanningar om korset.
För det första kostade vår frälsning mycket. Det behövdes ett evigt offer för
att frälsa oss. För det andra har vi blivit fria för att kunna vara Guds barn
och tjäna honom. En gång var vi slavar under synden, men nu kan vi välja att
tjäna rättfärdigheten.
Rättfärdiggörelsen
Rättfärdiggörelse är en juridisk term som betyder ”att frikänna” eller ”förklara
rättfärdig”. Motsatsen är fördömelse. Rättfärdiggörelse innebär att Guds
rättfärdighet tillräknas oss. Paulus skriver: ”Se på Abraham: Han trodde på Gud
och därför räknades han som rättfärdig” (Gal 3:6). På ett annat ställe skriver
han: ”Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för
vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet” (2
Kor 5:21). När vi sätter tro till Jesus (Apg 10:43) blir vi ett med honom.
Därför räknas hans rättfärdighet oss till godo och vi förklaras rättfärdiga.
När Gud ser på oss ser han blodet i stället för våra onda gärningar. I Rom 5:9
står det att vi har ”gjorts rättfärdiga genom hans (Jesu) blod”. Enligt Rom
6:1-10 kan Gud förklara oss rättfärdiga därför att vi genom tron på Jesus har
dött bort från synden. ”Ty den som är död är frikänd från synden” (Rom 6:7). Det
grekiska ord som översatts ”frikänd” i den här versen är samma ord som
”rättfärdiggjord”. Om vi genom tron är ett med korset har vi dött bort från
synden och förklarats rättfärdiga.
Utdrag ur boken ”Kraftnedslag”
av John Wimber
Översätter man en del av de andliga traditionernas regler till modernt språk
kanske det kan låta ungefär så här: människan måste några minuter varje dag öva
sig i att hejda sin fantasi, sluta ögonen och ignorera världens larm, för att
istället gå in i sig själv. Talet om att hon inte har tid skulle de andliga
mödrarna och fäderna bryskt ifrågasätta. De skulle hävda att den omtalade
tidsbristen är en myt, en myt som människan använder för att skydda sig från sig
själv. Den är skapad av en mängd pseudosysselsättningar i kombination med ett
massmedialt tryck och allt för liten självbehärskning.
I tystnaden möter den jagade människan först förvirring och oro. Tankarna rusar
genom huvudet. Splittringen är total. Detta har själasörjare i alla tider känt
till. Råden är alltid desamma. Ignorera förvirringen och håll ut. Efter de
splittrade tankarna kommer något annat. Bortom den döljer sig ett annat slags
tidsupplevelse. Den yttre stillheten är en förutsättning för den inre. Människan
måste öppna luckor som leder bort från den ständigt frambrusande vardagen.
Hur börjar man? Kanske så här. Någon gång när man inte har något speciellt att
göra,
När man sätter sig ned för att vila i ett par, tre minuter kan man säga till sig
själv: ”Jag sätter mig ned, här finns jag i min egen närvaro och jag gör absolut
ingenting.”
En eller ett par minuter är det mesta man står ut med från början. Det svåraste
är att inte låta någonting dra bort den otränade från denna overksamhet: en
tidning man vill läsa, ett telefonsamtal som bör ringas. Målet är sysslolösheten
– detta ovanliga tillstånd.
Syftet är inte alls att nå djupsinnigheter eller dolda mystiska djup, utan bara
rofylld samling och ett iakttagande av världen: dess dofter, ljus, smak, rymd,
förändring. Det gäller att se det som finns i ens närhet, utan att låta detta
slukas upp av inifrån kommande impulser. Poängen är att låta tankar och
föreställningar komma men också låta dem fara.
Så svårt och ändå så grundläggande.
För denna ”andliga övning” kan påtagliga yttre föremål vara viktiga, ett tänt
ljus eller en sten som man lägger på ett bord. Man tänker: ”Nu sitter jag här
och framför mig ligger stenen/står ljuset. Min andning går fram och tillbaka och
jag försöker slappna av. Jag är här just nu. Mycket stör mig men det ignorerar
jag, här är jag, utanför brusar världen.”
Sådana övningar kan man göra medan man sitter på en stol, när man står i en kö,
när man stigit av cykeln eller när barnen har lagt sig. Det viktiga är
uppmärksamheten och närvaron.
Bibelns
grundläggande budskap skulle kunna sammanfattas så:
''Du människa som trodde att du var ensam, du är inte ensam. Gud finns, och han
är en Gud för dig, med dig.''
Den människa som verkligen är uppriktig och inte försöker fly från sig själv
konfronteras förr eller senare med intrycket av en djup ensamhet. Hon lever
kanske i rikt umgänge med andra, har många goda relationer, men i sitt innersta
är hon ändå otillfredsställd. ''i
grund och botten är det ingen som intresserar sig för mig. Det som verkligen rör
mig, det som inspirerar och driver mig, det lämnar andra likgiltiga. Hur mycket
mina vänner än försäkrar mig om att de deltar i allt som angår mig, så finns det
ändå en yttersta besvikelse. De andra når mig endast i den mån jag spelar med i
deras skådespel, de når aldrig min egentliga verklighet. I grunden är och
förblir jag ensam.''
Nej, säger Bibeln, du är inte ensam. Gud intresserar sig för dig. Han gör det
i så hög grad att han vill träda in i och dela din situation. Ordet som är hos
Gud, och som är Gud, blir människa som du. Han sätter sig själv på spel för din
skull.
"Han har älskat dig och offrat sig för dig"
(Galaterbrevet 2:20).
Hans
kärleksförklaringar till dig finns alltid tillgängliga i Bibeln. På varje sida
avslöjas Guds passionerade intresse för människan, hur outtröttligt han söker
henne för att hon skall ta emot hans kärlek och träda in i ömsesidig gemenskap
med honom. Så
långt jag ännu lever här i världen, lever jag i tron på Guds Son, som har älskat
mig och offrat sig för mig.
(Galaterbrevet 3:20)
Ur Wilfrid Stinissens predikningar
Jesus fastslår eftertryckligt att om vi inte omvänder oss och blir som barn
kommer vi inte in i himmelriket. Också detta bibelord kan läsas som krav eller
som erbjudande. Tar vi det som ett krav, misstänker vi att Gud på olika sätt
vill förnedra oss. Det gäller att bli liten och hjälplös som en krälande mask i
stoftet. Kanske gäller det också att inte för mycket använda sitt förstånd.
Naturligtvis är det inte så Jesus menar. Han menar istället att allt kristenliv
måste börja med en lycklig barndom. Med detta begrepp förknippar vi en
kravlöshet i ordets bästa mening. Ansvaret för livet och tillvaron, för
familjens fortbestånd etc. bärs inte av barnen utan av föräldrarna. Barnet får
ta emot de välsignelser som föräldrarna har att ge.
Vårt kristna liv måste därför börja med en barndom som tar emot kärlek utan
tanke på vad den skall användas till. Det handlar inte om ett självupptaget
egotrippande, där man livet ut gottar sig i andliga upplevelser.
Ett barn låter sig också fostras
av sina föräldrar. Men såväl kärleken som fostran (vilken också är en del av
kärleken) är någonting som barnet bara får ta emot utan att tänka så mycket på
vart det hela syftar.
Barnet kan inte förtjäna kärleken och kan inte själv planera sin tuktan.
Att omvända sig och bli som ett barn är en förmån för den människa som har
insett att prestationsidentiteten aldrig kan få oss att fungera.
Om hon då i stället är villig att söka sig en kärleksidentitet och finna en
plats i tillvaron genom att våga låta sig älskas i stället för att prestera, så
finns förutsättningen för ett barnaskap hos Gud.
Naturligtvis framskymtar också i Bibeln denna positiva grundton i barnaskapet.
Paulus säger (Romarbrevet 8:15-16)
”Ni har inte fått en ande som gör er till slavar, så att ni måste leva i fruktan
igen, ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa ”Abba Fader”
Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.
Ur Prestationslös Tro av Sven Reichman
…en människa måste söka sitt liv, en människa finns inte bara, hon måste söka
sitt liv för att verkligen finnas.
För några kan detta ske enkelt och ganska självklart. För andra av oss innebär
det att sälja allt.
Ibland kan anledningarna till detta svåra sökande vara möjliga att peka på.
Det kan vara en stor, stark och framgångsrik förälder som på något sätt kan stå
i vägen för att jag ska hitta mitt alldeles egna liv.
Det kan vara en kamp och uppgörelse med mina syskon som ligger som ett töcken
innan jag riktigt får fatt i mitt eget syfte som är utan jämförelse.
Det kan vara en begåvningsrikedom , eller ett bristande självförtroende, som gör
att vägen in i det egna syftet är allt annat än rak. Oavsett är det bara att
söka vidare.
För om inte skatten kan hittas kan all vår begåvning och talang prostitueras och
varken bli oss själva eller någon annan till glädje.
Jag tror att det är Gud
som lagt en sådan skatt i varje människas liv.
Jag tror därför att vi slipper att leka Gud.
Om Gud redan finns släpper kravet på oss att vara som Gud.
När Gud nu finns räcker det med att vara
människa.
Minnet av vad Han vill med mig är det som ger mig syfte och livsmod.
I tron tar jag detta minne till mig. Gud blir till ett skydd för mig att våga
förbli människa. Inget mindre än detta.
Inget mer än detta.
Med Gud i mitt liv behöver jag inte alla svar.
Det går att leva utan svar därför att det är Gud som är Gud.
Det finns tid för eftertanke då Gud ensam är alla svarens Herre och då jag får
förbli ofullkomlig.
Jag tror att detta har varit min stora ingång och tillgång i kristen tro. Att
jag får slippa att leka Gud. Att jag får påminna mig själv om att bara vara
människa och att det räcker.
Utdrag ur boken:
Leva medan livet pågår
av
Runar Eldebo
Libris förlag
Det har blivit något av ett mantra för vår tid att ”syns du inte, så finns du
inte”.
Den som inte är känd, snygg eller har massvis med attityd är ingenting värd.
För 2000 år sedan spred en man ett annat budskap.Vid ett tillfälle ville alla de
rika och välanpassade
människorna i en stad bjuda honom på middag. Han tackade nej. Istället valde han
att äta middag hos den utfrusne och avskydde Sackaios,som gömt sig i ett träd
för att slippa folkmassans spott och spe.
En annan gång ville mannens vänner schasa bort några barn, som de menade skulle
störa honom. Barnen var inte vuxna,
och alltså inget värda … utom för den här mannen. Han tog barnen i sin famn och
välsignade dem istället.
När mannen korsfästes, som straff för synder han inte begått, gav han tröst och
förlåtelse till rövaren vid sin sida.
Brottslingen, vars död ingen annan sörjde. Ett barn, en brottsling, en
utstött. I alla andras ögon osynliga och ovärdiga.
I Jesu ögon ovärderliga.
Om du är känd, snygg eller har massvis med attityd, så älskar Gud dig. Om du är
anonym, alldaglig och tråkig, så älskar Gud dig.
Och om du är alldeles vanlig, mittemellansnygg och hyfsat intressant
emellanåt, så älskar Gud dig, ”Gud måste älska vanliga människor”, sa Abraham
Lincoln en gång, ”eftersom han har gjort så många”.
I 1Johannesbrevet, kapitel 3 och vers 1 står det ”Vilken kärlek har inte Gud
skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi”.
Ingenting du gör, kan förändra det faktum att du är barn till en kung. Ett Guds
barn – och alltid älskad.