Sven Holmquist
-Från västkusten till ostkusten kom
jag som pensionär 2005. Den första anhalten var Färjestaden på Öland. Sedan två
år tillbaka bor jag i stadsdelen Kristineberg i Oskarshamn. Som präst
tjänstgjorde jag först knappt ett år i Lundby församling i Göteborg. Sedan
flyttade jag till Martin Luthers församling i Halmstad. Där stannade jag ända
fram till pensioneringen.
Berätta lite om din bakgrund …
-Jag föddes i Göteborg 1940, 22
minuter efter min tvillingsyster Ingela. Min pappa var präst och min mamma var
lärare, med teologisk och humanistisk utbildning. Därför har jag levt i kyrkan
sedan min tidiga barndom. Uppgiften blir då att inte bara kopiera den äldre
generationens kristna tro och liv, utan själv söka sig fram till en personlig
ställning inför Gud. I den ingår både återkommande tvivel, obesvarade frågor och
nya horisonter. Sökandet pågår hela livet, också som pensionär. Min spännande
kristna livsresa.
När blev du präst och varför?
-Vi var en stor grupp som prästvigdes
av biskop Bo Giertz i Göteborgs domkyrka 25 maj 1965. Vägen dit var inte alls
självklar. Under skolåren, ända fram t.o.m. gymnasiet, hade jag ingen tanke på
att bli präst. I Lund läste jag först historia ett år. Och hade sedan tänkt
fortsätta med geografi. Men det blev inte så. Istället gick jag över till
religions-vetenskap. Så småningom mognade beslutet fram: att bli präst. Det
berodde mycket på studiekamrater och de andliga miljöer jag fick uppleva under
de fina studentåren
Vad i ditt arbete som präst har
du tyckt bäst om/sämst om?
-Vad man tycker bäst om som präst kan
variera under olika delar av livet. Under alla år har det centrala i varje
församling, gudstjänsterna, betytt mest for mig. Inte bara de söndagliga
gudstjänsterna i kyrkan, utan också
enkla, mer informella vardagsmässor hemma hos äldre eller handikappade i deras
vardagsmiljö, med någon eller några få närvarande. Det jag tyckte sämst om var
folkbokföringen, så länge kyrkan hade hand om den.
Vad i prästens uppgifter tycker
du har ändrats mest om du jämför med när du började?
-När jag var ung präst upplevde jag
att det var ganska stelt i kyrkan. Det har blivit bättre med åren. Vi-känslan
har också stärkts genom att präst och lekfolk arbetar mer tillsammans. Då kan
prästen koncentrera sig på det som är hans/hennes
särskilda uppgifter, t. ex. i gudstjänsterna.
Varför tror du att så få
människor går i kyrkan om man ser på antalet tillhöriga?
-Få av ortens människor träffas i
kyrkan. Så har det varit under många år i Europa och särskilt i Sverige. Men
detta är undantaget. I övriga delar av vår värld är religionen fast förankrad i
människor liv. Hos oss har de flesta svårt att se någon länk mellan sitt eget
liv och kyrkans verksamhet. Den stora utmaningen för församlingarna är att
överbrygga den klyftan.
Om en människa skulle fråga
dig ”varför behöver jag Gud”, vad skulle du svara då?
-Varje människa behöver en grund att
stå på. Som ger trygghet, sammanhang och visar vägar att komma ut ur sitt eget
slutna rum. Hjälp att ana en mening i livet. Något som är förmer (heligt) och
leder oss vidare. Bara Gud kan åstadkomma detta. Han är hos varje människa, men
ändå alltför okänd. I kyrkans gudstjänster möter han oss tydligast. Där blir Gud
personlig, när han ger åt var och en vad vi behöver, genom bibelns ord och
nattvarden. Och följer sedan med hem igen.
Åren på jorden är inte allt. Något
där bortom, med andra okända dimensioner, väntar efter döden. Gud vill samla oss
hos sig. Vi kan inte göra oss förtjänta av det eviga livet genom diverse goda
gärningar. Sådana är nödvändiga för att göra livet på jorden så bra som möjligt.
I himlen gäller Guds kärlek till varje människa. Men han tvingar sig inte på
någon. Inbjuder och väntar på svar. Här kommer Jesus in i bilden.
Varför var det så viktigt att
Jesus dog?
-Jesus är vår närmaste. Han tog hand
om oss i dopet och lovade då att följa med oss hela livet. Vi firade under den
gångna julen att Jesus kom från den gode Guden for att ge vår jord nya
möjligheter: fred och närhet mellan människor inbördes och mellan människor och
Gud. Mycket var skadat. Och döden fanns där som ett svart, slutgiltigt hål; den
totala tomheten, meningslösheten. Jesus tar upp kampen mot allt detta. Den stora
finalen är hans död och uppståndelse. Han tar på sig våra skulder, såren och
smärtan vi tillfogar varandra och försonar allt genom sin död. Jesus offrar sig
för oss. Vi får räkna det som vår bedrift. I uppståndelsen spränger han sönder
dödens låsta portar och lämnar oss en öppnad väg till Gud. Att vara kristen är
inte att bli en andlig elitmänniska, utan utnyttja det Jesus gjort för oss. Och
sedan försöka återspegla något av hans godhet i kontakter med andra människor.
Ta emot och ge vidare.
Sven Holmquist
Text & bild
IB.Carlsson